Ur sorgedagboken

Förra sommaren miste jag två av de som stått mig närmast - Annika, och min far.
För att stå ut skrev jag en del i min "sorgedagbok". Jag delar med mig av några axplock ur densamma.

 Den 17 maj (till pappa)

Sitter bredvid din säng. Du slumrar till just nu.
Jag håller din hand.
Det känns som du är på väg bort.

Det är så ofattbart, trots att jag vet hur sjuk du är,
och hur trött din kropp har blivit.

Jag skulle vilja prata med dig!!
Men du är så trött, så långt härifrån.


Allt det som vi INTE kommer att kunna uppleva
och göra tillsammans kommer över mig. Som en våg.
Av stark förtvivlan och avgrund.

Fönstret står lite öppet ut mot den vackra majkvällen.
Måsarna skränar.
Försommaren är så stilla. Den håller andan.

Här i rummet:
Ljudet från droppet.
Din snabba andhämtning.
Pulsen i mina tinningar.

En stor trötthet i mina lemmar.
Huvudet värker av alla tankar. Av all oro.

Älskade, älskade pappa!

Jag vill inte (till älskade far) 

Jag vill inte vandra runt
här i änget
utan dig
och lukta ensamensamt
på gullvivorna
hur i hela fridens namn
kan jag glädjas
inför
hasselbuskens vackra hängen
eller den gudomligt vackra Johannesnyckeln
när inte du är med...

5 juni, De sista dagarna...

Idag en bukett sommarblomster -
prästkrage, blåklint, vallmo och ormbunke - till sjukrummet.
Till dig.

Jag har försökt plocka in naturen till dig.
Nu när du inte orkar gå ut själv och lukta på försommaren.
Vitsippsknopparna som lyste rödlila, gullvivor, tulpaner, pioner,
humleblomster (dina absoluta favoriter), mandelblom, smörblommor,
vackert gräs,...och liljekonvaljer....

Nu håller jag andan.
Din hand i min.
Den är plösligt så varm idag.
Och det ilar till i mig.
Vet ju att det i livets slutskede sker förändringar i kroppstemperaturen.
Plötsligt kan den skifta  från kallt till varmt.
Flera dagar, kanske veckor har dina händer varit så kalla, och nu är de
plötsligt så varma.

Jag undrar när slutet kommer. Det ofattbara, det definitiva.
Punkten. Var kommer jag att vara ?
 Jag hoppas att jag är nära dig då !

Sakta, sakta sjunker insikten in:
Jag kommer att bli så ensam...
Utan dig, högst älskade vän...
Vem ska jag prata med ?
Reflektera och småskratta med ?
Dela alla de där jävligheterna och saligheterna med...

Din hand är så varm idag...



12 juni Två dagar efteråt

Det är två dagar sen du lämnade oss.
Utmattningen närapå däckar mig.
Och ensamheten.
Och tomheten.
Har tänkt så många gånger under den här jobbiga tiden:
"Det här får vi reflektera över sen."
"Annika får tala om hur hon upplevt alltihop. Och jag får säga mitt."
Precis som det alltid har varit  mellan oss.
Men nu.  Blir det inte så.
Du har rest vidare.
Jag är kvar.
Och jag skakar av tomhet...
Jag är hopplöst ensam utan dig. Älskade vän!

Sommarens sista ros

Dimman rullar in.
Det är sen eftermiddag och jag har stressat runt med allehanda ting.
Åker förbi det hemliga stället och knipsar av en ros. Den är orangeröd och på väg att slå ut.
Så himla vacker !
Den ska du få.
Mörkret är på väg när jag äntligen tar mig ut till kyrkogården.
Runt din fina gravsten står flera vaser med vackra blommor. Rostrött, gult, ljunglila.
Två ljus brinner hoppfullt.

Det är så himla konstigt A ! Så himla konstigt !
Det är så mycker jag vill prata med dig om, så mycket jag vill att du hjälper mig att reflektera över.
Jag faller på knä. Och gråten är stor.
Minnesbilderna far förbi.
Alla skratt. Alla galenskaper. All musik.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva!

http://youtu.be/_oYzxkfzJZ0