Alla våra årsringar ...

Jag 3 månader

På det gulnade fotot från 1959: En liten Tina. En som är ungefär tre månader gammal. Jag sitter i min mammas famn. Hon, min mamma Karin, är tjugofem år, och jag är hennes tredje barn.
Vi sitter i salen vid Björke. På väggen bakom oss kan man se ett fotografi av farmor och farfar, Anna och Johan, högtidliga med försiktiga leenden. På bordet med den vackra duken står en liten prydnadsfigur av Josef, Maria och Jesusbarnet. Både fotot, duken, prydnadsfiguren och bilden av farmor och farfar minner mig om min barndom på ett mycket fysiskt sätt.
Den lilla Tina.

Häromkvällen var jag hemma hos en kollega. Det var första gången vi träffades sådär på "tu man hand" över mat och vin.  Daggen föll på trädgårdmöbeln, men natten var ljum och alldeles stilla. Så vi satt kvar. Och vi pratade . Från klockan sju på kvällen till tre på natten. Oavbrutet.
Det ena spåret avlöste det andra, och associationerna var många. Och beröringspunkterna ännu fler.
Vad de bestod i är egentligen oväsentligt just här. Det viktiga var att vi lockade fram bilder av då, och nu, hos varann.
Vi pratade om åldrar. Om alla de åldrar vi bär med oss: 7-åringen, 15-åringen, 27-åringen och 35-åringen. Och fler.
Hur viktigt det är att försöka ha kontakt med alla de där små, flamsiga, osäkra, finniga, självsäkra, oslagbara...flickorna/kvinnorna inom oss !

                                                                       
                                                                        Jag 14 år.


Som lärare på gymnasieskolan är det en fördel, för att inte säga en förutsättning att du har kontakt med dina åldrar inuti. Om du verkligen vill möta de unga människorna. Och förstå. Beakta dina åldrar. Använd dem !

Bodil Jönsson, professor i Lund, har skrivit mycket om tid, och pratat mycket om åldrar.
Jag hörde en föreläsning med henne för ett antal år sen, som satte djupa spår i mig.
Hon började med att berätta en historia från den halländska landsbygden på fyrtiotalet. Bodil var fyra år och väldigt nyfiken (förveten på halländska). En dag gick hon ut i skogen och träffade en medelålders skogsarbetare, som snöade av en stubbe i skogen och visade lilla Bodil trädets årsringar. Den lilla flickan blev övertygad om att även människan har årsringar och levde med denna kunskap hela barndomen.

                                             
                                                              Bodil Jönsson

Idag visar det sig att vi faktiskt som människor fungerar med årsringar. Vi har alla åldrar i oss: Tina 20 år kan mycket väl tala med Tina 40 och komma fram till något bra. Och omvänt. När jag är 40 kan jag hämta kraft och mod ur den där frihetsälskande 20-åringen inuti. Om man har en gammal vän från tonåren och träffar henne/honom idag, då blir man tonåring igen, för det är så man känner varandra. 

Och om jag lutar mig mot min mammas bröst kan jag bli den lilla, lilla ungen. Igen. På gott och ont.

Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(Min favvo-dikt av herr Tranströmer)

                                                                      Jag 55 år.