Novemberjävelmörkret...

Jo. Så är det då så igen. November. Som en ännu våt akvarell utanför fönstren. En akvarell i grått.
Och här inne. Svartalfer, som glupskt tar sig an min själ. Som alltid denna tid på året.
Jag vet att jag inte är ensam om detta.
Jag ser tröttheten, och det smått jagade i blicken hos många av mina kollegor, och jag hör de dämpade rösterna.
Det här är en tung tid. En uppgiven tid.

Det är så mycket nu...hör jag. Och jag hör mig själv säga detta också. Rätt ofta.

Häromdagen pratade jag om drömmar med en klass. Gjorde en "brainstormande" övning kring livsdrömmar och mål.
Det fanns inte så många högtflygande planer och vilda drömmar i det där rummet. Typ inga. Trots att jag försökte peppa till att släppa lös tankarna...
Kände mig först rätt frustrerad och funderade över varför dessa unga människor inte har några drömmar, och analyshjärnan gick på högvarv en stund.
Sen slog det mig att det nog beror på november.
De, ungarna -  orkar inte heller.
Inser att jag var orättvis. Utsatte dem för övningen vid alldeles fel tillfälle…
Vem fasen orkar ha visioner när det ligger en våt filt över alltihop...
Jag ska göra om samma övning i april eller maj, och jag vet redan nu att energin kommer att vara en helt annan i det där rummet då. Och drömmarna. Och målen.

Jag borde gå i ide.
Eller åka till Zanzibar.

Jag är helt klart inte skapt till att lida mig igenom detta gång på gång.
Och i år är faktiskt första gången jag ser fram emot pensionen, och friheten att dra iväg till betydligt varmare breddgrader - med böckerna, skrivblocket - och nyfikenheten i behåll...