idag...

...börjar skolan. Sonen, den äldste, släntrade förbi mig sent igårkväll, sa "Luv ya" och "gonatt" och "nu börjar mitt nya liv, jag är taggad som fan". Jag ser på honom att det är så. Han har tagit ett steg. Igen. Den långa muskulösa kroppen, 187 centimeter son, utstrålar beslutsamhet och styrka. Tårarna börjar rinna. Det är stort att se detta. Att vara med om detta. Efter år av mycket tuffa puckar, oändliga valser i högstadievärlden, svikna löften, handfallna lärare, experimenterande utan grund... Nätter av oro, dagar av fullständig utmattning. Vi famlande långt ifrån varandra, djupa floder emellan. Vi hittade så småningom små båtar att sjösätta och kunde närma oss varann på det där svarta vattnet. Jag skrämdes inte längre av monstren som lurade i bergsskrevorna, och sonen brydde sig inte, han hade känt dom länge, hade försonat sig med dom.
En natt i april satt hela familjen + Ros runt köksbordet. Ros och jag hade varit på DocLounge, och grabbarna var vakna när vi kom hem. Samtalen som följde var öppna och utan rädsla. En viktig vändpunkt. Jag minns att jag förundrades över de tankar sonen hade, hur kloka och djupa hans insikter var.
Nu ligger nya utmaningar framför oss. Lycka till idag älskade unge !