Läser idag att amningen minskar bland svenska mammor. Många ammar inte alls, en grupp ammar en månad, många slutar amma efter fyra månader. Det sker hela tiden förskjutningar i sättet att se på väsentligheter, och det naturliga. Jag blir rätt beklämd när jag läser den här statistiken.
En grupp kvinnor (ganska liten) kan av olika anledningar inte amma, och de allra flesta i denna grupp sörjer över detta. Men sen finns det alltså fler och fler, som väljer att avstå helt och hållet, eller amma en väldigt kort period. Bröstmjölken är ju livets elixir för den där nya lilla människan. Det finns inga tillskott, som kommer i närheten. Betänker vi då att många små barn alltså inte får den start, och det skydd de behöver, kan vi ju fundera över om allergier etc ytterligare kommer att öka.
I många kulturer ammar man långa perioder. För att det är bekvämt, och för att det faktiskt är billigt. Man har inte något annat att erbjuda det lilla barnet. Och dom behöver ju inget annat heller. Man ammar också i ren preventivt syfte, det är nämligen svårare att bli gravid medan man ammar.
Den genomsnittliga amningsperioden i t ex Zimbabwe är två år. I denna kultur (shonakulturen) förekommer inga nappar eller övergångsobjekt som snuttefiltar och gosedjur. Där får ungen bröstet när han/hon vill och behöver. Man sover i samma säng/bädd som barnet, och det är enkelt att tillgodose även det nattliga suget. Levandes i denna kultur påverkades jag av kvinnorna runtomkring mig, och tyckte det var självklart att amma så länge det gick. Jag började jobba efter tre månader efter förlossningen, men hade amningstid inlagt på mitt schema - min man, som då var hemma med sonen kom helt enkelt till träningscentret med den hungrige, och så fick jag amma där i klassrummet. Det fungerade jättebra. Jag ammade nästan två år. Slutade på läkarnas inrådan eftersom jag då blivit gravid och det visade sig vara tvillingar.Amningen kunde innebära en risk för sammandragningar, som de nya små inte skulle må bra av. Tvillingpojkarna dubbelammade jag. Det var svårt i början, och jag fick en rejäl inflammation i nacken efter att ha sträckt mig i min iver att amma synkront.
Ca två år ammade jag dem, kände mig rätt utsugen mot slutet...och det var skönt att bli fri från den aktiviteten.
Bröst som ammats länge förlorar ju en del i spänst och rundning. Naturligt så. Och det går att leva med. Jag vet. Idealet talar givetvis om nåt annat, och visst kan man fixa till sig, men varför... egentligen...
Låt det hänga !
Kom att tänka på ett citat från Julia Roberts ang plastkirugi-hysteri:
"Mina barn ska veta när jag är förbannad, när jag är glad och när jag är fundersam. Ditt ansikte berättar en historia, och det ska inte vara en historia om besöket hos plastikkirurgen."
Så är det ju med brösten också. De berättar också sin historia, och i sanning är jag både stolt och glad över att jag kunde och hade möjlighet att få dela alla dessa fina, nära stunder med de tre sönerna. Så - I dont give a damn om det hänger lite !
Applåder ! :-)
SvaraRadera