En hop människor ställer sig på kö för att bli ihågkomna. Jag letar på FB. Hittar flera av de gamla kamraterna, följeslagarna, korta mötena, omtumlingarna... Wow.
Union Street i Harare 1991. Forum Syds gästhem. Där träffade jag Bengt Sjögren. Han var välkänd som naturvetenskaplig skriftställare, naturskildrare, kritiker och forskningsresande med Västindien, Afrika och Seychellerna som specialitet.
Vi samtalade en hel del om Karibien, och specifikt Carriacou, en liten ö norr om Grenada. En plats som vi båda besökt och blivit förtjusta i. Men mest samtalade vi om livet, naturen och alla de viktiga mötena och tankeutbytena. Kvällarna var varma, och den zimbabwiska ölen (Lion) var försvinnande god där under den afrikanska sammetshimlen. Bengt var ödmjuk och hade nära till skratt. Hans distinkta skånska dialekt, det långa skägget, och värmen i hans ögon minns jag bäst.
Vi brevväxlade under flera år. Han återvände till sitt hem i Skåne (där han bl a under flera år var konsul för Seyschellerna), och jag fortsatte mitt värv i Masvingo.
Sen kom barnen, och jag hade fullt upp med mitt nya liv. Tappade kontakten med Bengt (och många andra). Men i bokhyllan har jag fortfarande en av presenterna han skickade, boken "Vägen till glömda öar" med en fin dedikation (skriven med riktig bläckpenna) från "vännen författaren" . Ett kärt minne av ett kärt möte. Bengt dog 2009, 84 år gammal. Må hans resor, drömmar och längtan - och vidsyntheten ta honom på aldrig tidigare upptäckta vatten !
Dan Schechter kom promenerande i den sena natten i Köpenhamn. Året var 1989. Vi stötte faktisk bokstavligen ihop i ett gathörn. Jag var på studieresa och på väg till vandrarhemmet jag bodde på, och Dan, som var på semester letade efter en adress. Vi tog en cigarrett ihop medan jag försökte hjälpa honom med kartan han hade med sig. Det blev flera timmars prat på en parkbänk i närheten, och dagen därpå åt vi middag ihop och testade nattklubbarna. Dan studerade psykologi på den tiden. Vi pratade och pratade, det var inte tyst många sekunder. Han var så oerhört fascinerad av hur människor anknyter till varann - framförallt hur föräldrar anknyter till sina barn. Idag är han välkänd psykiatriker/professor, verksam i Schweiz, och har just anknytningsteorierna som specialitet. Vi brevväxlade också under flera år. Jag minns hans långa tättskrivna brev, alltid lika kärkomna och alltid lika fyllda av psykologiska utvikningar.
Matorofa Mutonganavo. Min counterpart under tre och ett halvt år i Masvingo, Zimbabwe. En ung, mycket ambitiös man, med ett stort hjärta, och en mycket stark vilja. Han var min tolk till att börja med, på fler än ett sätt. Han lärde mig så mycket om de små nyanserna, de kulturella kringelkrokarna. Något jag är honom evigt tacksam för ! Ungdomarna älskade honom ! Han var rättvis, klok och varm. Det var en stor och brokig grupp ungar och ungdomar vi arbetade med. Alla hade mycket trasiga, och tragiska historier bakom sig. Förutom sina funktionsnedsättningar hade samtliga varit utsatta för olika typer av kränkningar och övergrepp. För mig som var ny i landet och kulturen blev Matorofa en ovärderlig stöttepelare. Jag hade mina kunskaper om psykologi, pedagogik och metod med mig, min yrkeserfarenhet och självfallet också en stark vilja att hitta möjligheter för de här ungdomarna att leva ett gott liv. Men Matorofa ägde nycklarna. Och han gav mig dom. Vilken fantastisk man. Och vilka fantastiska år vi fick arbeta ihop ! Nu har jag hittat honom på FB, och jag hoppas bara innerligt att han har tillgång till en dator och snart svarar på min vänförfrågan !
Möten, möten, möten... Det är ju självfallet DÄR jag oftast hämtat min inspiration. Jag hade glömt det. Tillfälligt. Nu stärkt av denna vandring längs "the memory lane" säger jag bara...to be continued...
DU inspirerar ! Tack!
SvaraRaderaDet är så spännande att läsa om dina möten med människor. Fortsätt berätta ! :-)
SvaraRadera