Har haft anledning att tänka på begreppet kommunikation en hel del på sistone. Det som sägs, och framförallt det som inte sägs. Det finns många olika slags tystnader. Att sitta tyst tillsammans med någon och titta in i en eld, eller titta på havet, eller lyssna på musik. Är skönt. Eller att sitta med någon och bara läsa av varandras blickar, rörelser och gester. Är också skönt. Dessa tystnader är trygga, och tillför en djupare dimension till en relation.
Men. Sen finns den där tystnaden, som innehåller frågetecken, och tolkningar. Varför hör hon inte av sig ? Varför svarar han inte på mitt meddelande? Den tystnaden är otrygg, och obekväm, och inte alls skön.
Tror att jag har ett stort behov av att vara direkt. Vet att jag är expressiv och impulsiv, och vet med mig att detta skrämmer många. Men jag är dock övertygad om att för att komma framåt måste vi våga. Vara raka. Uttrycka även det svåra och obekväma. Men kanske är det så att jag helt enkelt måste lära mig att lämna vissa saker ? Helt enkelt låta det vara ? Fast det är så otroligt svårt när frågorna hänger i klasar och det där sista han skrev går att tänka sönder i all oändlighet. Vad menade han egentligen ? Varför skriver han så ? Och varför vill han inte förklara sig ?
Lätt som en plätt. Not...
Du uttrycker det så bra ! Sitter själv i en såndär rävsax just nu. Vågar inte ta kontakt eftersom tystnaden har varat så länge. Hur gör man ? Håller käften och är tacksam. Eller ?
SvaraRadera