Offermentalitet

Hör ett intressant program om offer-roll/offer-mentalitet. Det får mig att reflektera en smula.
Över mitt eget.
Känner mig ofta mycket priviligerad, och tycker att livet har gett mig så många gåvor.
Dock har det också varit oerhört tufft mellan varven, inte minst det senaste året.
Att ha ett barn som slirar omkring i varandet är en påfrestning större än mycket annat.
Det går liksom inte att glömma det, det finns med en varje vaken sekund, och ibland även in i drömmen.
Alla som har barn förstår vad jag menar.
Jag skulle kunna inta offerrollen. Frånsvära mig ansvar och sätta igång aktion super-projicering.
Leta syndabockar är en rolig sysselsättning !
Fast det finns förstås roligare saker att syssla med...
Dock - att kämpa mot myndigheter och verksamheter som är där för att hjälpa, men visar sig vara tämligen slätstrukna och handlingsförlamade...tar på krafterna. Jag skulle kunna skriva långa haranger om de otaliga telefonsamtal, samtal, möten...jag fått tillstånd efter mycket om och men...men som sedan inte gett särskilt mycket. För mig är det fullständigt ofattbart att vi idag har så liten beredskap när det gäller unga människor i behov av hjälp. Lever vi inte på tjugohundratalet ?
I det här läget skulle det nästan vara skönt att luta sig tillbaka och inta en offer-roll. Tyckasyndomsigsjälvisoffhörnet.
Men jag föredrar att fortsätta stånga. Ett tag till. Det vore väl själva fan om det inte skulle fungera !