När jag kommer ut från mötet doftar det plötsligt höst. Det ilar till i mig. De omisskännliga melankolitankar ansätter mig. Blandar sig med de energikrävande lyckokänslorna.
Kan inte äta. Petar i mig lite frukt och sköljer ner med vatten.
Ut mot Muramaris. Skulle vilja promenera här med dig nån gång ! Slånbärstunnlarna. Den hemliga bergstrappan. Det lilla badhuset. Trädgården med det gamla växthuset, där fikonträden trängs med vinrankorna. Vi kunde sätta oss ner under det stora fläderträdet. Du skulle hålla mina händer, och du skulle kyssa dem, ett finger i taget.
Vi skulle sitta där och prata. Länge. Vårt prat trivs så bra ihop. Det är så enkelt. Jag kan vara helt rak och öppen tillsammans med dig. Vilken gåva. Vilken sällsynt, underbar gåva !
Så drömmer jag medan jag sakta klättrar nerför stenstigen mot vattnet. Och bedövas av det vidunderligt vackra. Några svanar glider fram på den blanka ytan. Det är så tyst. Det är som gjort för eftertanke och längtan.
Och jag kommer att tänka på några textrader av Bob Dylan
Come baby, shake me, come baby, take me, I would be satisfied
Come baby, hold me, come baby, help me, my arms are open wide
I could be unraveling wherever I'm traveling, even to foreign shores
But I will always be emotionally yours.
Inga löften. Nej. Jag vet. Men under drömmens fläderträd kan vad som helst hända !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar