Tusen kyssar. Apropå livets gåvor.

Lördagkväll. Himlen är röd. Havet vilar stilla. Balkongsittning för mig själv med ett glas Prosecco. Mam har just åkt hem till Norrlanda efter en heldag på stan - med shopping och cafébesök. "Det svåraste"säger hon"är att komma hem till huset och öppna dörren och veta att ingen väntar på mig". Ändå vill hon gärna åka hem till huset. Hon trivs ju där. Och pappas ande vilar överallt.
Vi pratar ofta om honom. Hjälper varann med minnesbilder. Skrattar. Gråter. Saknar.

Jag tar cykeln ner på stan. Känner att jag vill se människor. Stöter ihop med gamla elever, återseendets glädje. På Munken trängs jag en stund, men känner mig inte riktigt hemma. För mycket alkohol, för mycket ytlighet. Jag fortsätter till Masters. Där blir jag kvar.

Arton år var jag.
Jag dansade på en musikfest,
och hans såg mig.
Det var vårt första möte.
Det har blivit fler.
Ganska många faktiskt.
Ingen regelbundenhet,
men en ständigt närvarande
attraktion och passion.
Vi bara fortsätter där vi slutade
förra gången.
Lika lekfullt. Lika varmt. Och
lika omtumlande.

Det är morgon när jag cyklar hemåt. Friskt. Vackert. I Dalmansporten stannar jag till. Känner friden, och tacksamheten över att få vara i en sån värme. I en sån glädje.

Vi låg där hela natten
tills stan började vakna
Du sa min hud var mjuk
och mina ögon så klara

Jag vet att det är fel
men jag kan inte hjälpa
att dina händer bränner än
och tungan i min mun

I landet bortom länderna
i tiden bortom tiderna
möts vi säkert
och famnar
himlens ljus
igen

Den där texten skrev jag när jag var arton år. Efter ett av våra första möten. Han är helt klart en av mitt livs finaste gåvor !