En vit ros...

bär han med sig min son. Till begravningen idag. En vit ros som han ska lägga på kistan, som kringsluter kompisen Simon.
Han är stressad, orkar inte prata innan han ska iväg. Men han bär rosen med vördnad. Som ett litet barn på sin arm.
Och jag anar svagt de tankar som kastas runt i hans hjärna.
En vän till.
Död.
En fin, fin kompis.
Så jävla onödigt Så jävla orättvist

Efter begravningen säger sonen: Det värsta är att se en mamma och pappa skrika ut sin sorg över sin son...

På en helt annan strand (men nära), med helt andra perspektiv blickar jag ut - och räds.
Se. Lär. Och låt Simons minne bli ljust och klokt.
Ta hand om. Bry er. Håll om. Och se !!!