Ofta vädjar jag till mina elever att plocka fram sitt mod, och säga ifrån när de ser orättfärdigheter. Jag vill att de vågar se och vågar agera. Och att de står på de utsattas sida. Det kan handla om klassrummet, korridoren eller på praktiken på äldreboendet eller sjukhuset.
Den tysta massan har vi sett och erfarit många gånger om. I det stora, och i det lilla. Och det är lika bedrövligt och skrämmande varje gång. Hur vi kan låta fruktansvärda kränkningar och terrorhandlingar ske mitt framför oss. Utan att säga ifrån.
Alltför ofta möter jag elever som utsatts för just detta. Kränkningar och terror. Från klasskamrater, men också från lärare. Själv bär jag på minnesbilder, som fortfarande får mig att rodna av skam. Läraren jag hade på mellanstadiet, som utstuderat valde ut sina offer, och lät dem lida lektion efter lektion. Själv utsattes jag aldrig för hans förnedringar, och jag minns lättnaden, närapå glädjen jag kände över detta. Att jag fick slippa hans verbala gliringar. Och samtidigt visste jag ju att det var fel det han gjorde, jag kände med mina klasskamrater som utsattes, men jag visste inte vad jag skulle göra... På den tiden fanns inga likabehandlingsplaner. Läraren var en självklar auktoritet, och man ifrågasatte inte detta. Han/hon hade all rätt i världen att "tillrättavisa" och "vägleda" de som inte "befann sig inom ramarna"...
Minns ett samtal med pappa (född 1923). Tårarna rann nerför hans kinder när han berättade om de barn i klassen som utsattes för lärarens sadism. Det var de fattiga barnen. De som inte hade nåt att äta till frukost, och inte hade ordentliga skor. De var trötta av hunger, och det arbete de var tvungna att utföra både före och efter skolan. Pappa mindes också skammen - och lättnaden över att själv inte behöva bli utsatt. Det var det tårarna handlade om. Att han inte gjort något, att han inte sagt ifrån.
Att han bara känt med dem, men inte kunnat förmå mer än så.
I hans liv fanns sen den där lärarens kränkningar/sadism med som en motsatt ledstjärna. Han stod upp för de små. De utsatta. Han hade en stor famn. Han fördömde aldrig människor. Men handlingar.
På pappas begravning för två år sen höll jag ett tal till honom, och framhöll just detta: att han alltid, alltid såg människan, men kunde bli fullständigt galen när det gällde handlingen människan utfört. Som jag önskar att fler, vi alla vågar se det så ! Och med stöd av de lagar vi har idag SÄGA IFRÅN
och göra skillnad. I stort och smått !!!
http://youtu.be/PsiVZvZdGl8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar