kärleksförklaring - muramaris

Muramaris - "härden vid havet", byggt av Jonny och Ellen Roosval (född von Hallwyl) i början av 1900-talet. Idag obebott, öppet för besökare året om.



Om man kan älska en plats så älskar jag denna: Muramaris strax norr om Visby. Åkte dit i veckan för att rensa tankarna, och för att plocka omogna fläderbär, som jag ska göra "falsk kapris" av. Jag promenerade på ägorna medveten om att i något av husen håller den vackre och aningen excentriske vaktmästaren till. Han kanske sitter bakom en gardin och tittar på mig? Annars. Absolut stillhet. Stenstigen ner mot havet på vars sidor jättelika björnhallon breder ut sina revor med taggar stora som stoppnålar. Doft av tång och tall. Sjöfågel. Solen genom kvällsdis.
Jag bodde under några år granne med Muramaris. Mitt lilla hus låg en skogspromenad på fem minuter bort. Ofta gick jag stigen längs klippkanten, med havet på min vänstra sida, för att få uppleva lugnet och den magiska harmonin i Muramaris omgivningar.
Det finns många som säger att det "spökar" här. Att ljuset tänds trots att ingen befinner sig i huset. Att dörrar öppnas och stängs. Att det hörs knackningar i väggarna, och steg i de robusta trapporna.
Jag har aldrig känt något sådant, inget obehag. Men häromveckan, när jag åkte hit rätt sent en kväll är jag väldigt säker på att katten vände sitt ansikte mot mig när jag anlände... Stenkatten alltså...

Katten (av skulptrisen Ellen von Hallwyl)som vaktar porten in till det magnifika "havshuset".