ta vara på varje dag...

En vit, mycket vacker ros i min sons hand. Han vandrar in genom kyrkogårdsgrinden, upp mot kapellet, tillsammans med sina kompisar. Det är andakt och värdighet i deras hållning, i deras steg. Men sorg och förtvivlan skymmer deras annars så öppna, nyfikna blickar. De ska ta farväl av M idag, önska honom frid på resan, göra ett avslut.
Den där bilden får mig att skaka av gråt. Jag kör runt länge, stannar en stund vid havet, går en bit. Åker sen hem och dricker starkt kaffe och lyssnar på cellomusik.
Det ska inte vara såhär ! Att en så ung människa ska resa för alltid ...
Så onödigt. Så grymt. Så fruktansvärt, fruktansvärt grymt.
Sonen säger sen, när vi äter middag "att det allra svåraste var att se M:s mamma och pappa, dom var alldeles fulla av sorg, jag har aldrig sett någon så ledsen förut".
Sen berättar han om den fina musiken, och om prästen, som "var grymt bra", och att det hade känts så skönt att få säga några sista ord till M ...
Det blev ett fint och vackert avslut.

Må ljuset leda dig på resan M !


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg