Jag har flyttat...

...min blogg till följande sida

http://tinamarialarsson.blogg.se/?tmp=273170

Den nya bloggen heter Femtiofemplus
och jag fortsätter skriva om stort och smått.
Om livets resor.

VÄLKOMMEN !

I en annan tid. I en annan värld.

Några textrader snurrar hetsigt i mina vindlingar. Det är ofrånkomligt.
De där raderna snurrar alltid när jag tänker på honom.
Jag stöter ihop med mannen i fråga, honom som jag annars bara träffar i hemliga rum.
Mitt jävla ben är gipsat, och jag känner mig allt annat än attraktiv.
Det är komiskt, på gränsen till pinsamt.
Men värmen strömmar likafullt. Och tusen osagda ord trängs i luften.

I landet bortom länderna
I tiden bortom tiderna
möts vi säkert
och famnar
himlens ljus
igen... 

Jag skrev det där när jag var arton år, och vi hade nyss skilts åt efter en
natt på Smedjegatan. I all hemlighet. I allra största hemlighet.
Morgonljuset var varmt. Solen lekte på golvet.
Kroppen fylld av glädje. Men osäkerhet och skörhet också.
Det skulle bli många hemliga möten efter den där natten...
Oftast helt apropå.
I lokaler tunga av cigarrettrök. Hög musik. Skärpa. Otämjbar längtan...
Alltid i en annan tid.

en spik i foten...

Det är nu elva veckor sen min fot opererades.
En rätt omfattande operation där  bl a hälbenet sågades av och rätades upp - med hjälp av några rejäla skruvar.
Jag har haft två omgångar gips, blev av med omgång två för gott i slutet av maj.

En spik i foten är väl egentligen ingenting att gnälla över, men...det var verkligen sååå tråkigt ! I början höll smärtan mig i schack, och jag orkade inte så mycket mer än att vila och äta.
Men sen.
Att vara overksam är verkligen inte min grej.
Jag satt i soffan med benet i högläge. Soffan är skön, men förbaskat trist och dessutom rätt hård efter flera veckors sittande... Jag tittade på TV. Repriser, filmer - och serier som jag i vanliga fall inte skulle drömma om att se...
Läste en del. Skrev en del. Lyssnade på musik. Lyssnade på P1.  Men kände mig redan efter tre veckor ganska nedstämd, och hade svårt att motivera mig själv till aktivitet. Jag hade fått ett gymnastikprogram av den trevliga sjukgymnasten, och jag försökte göra de där övningarna någorlunda regelbundet. Knipa med tårna, spreta med tårna, lyfta det tunga gipsbenet upp och ner... Nu började tyvärr också ångesten över slutarbetet i Pedagogik-kursen göra sig gällande. Hur fan skulle jag hinna klart ? Och hur skulle jag orka åka till Stockholm för att respondera på mitt arbete (som bara var halvklart) och dessutom opponera på ett annat arbete ? Jag hade mailkontakt och skypade med en kurskamrat, Tarja, som peppade mig och hjälpte till att hålla mig över vattenytan. Tack för det Tarja ! Du anar inte vad din insats betydde !!!

Det var en ovan känsla att vara beroende av andra. Att vara liten, och rätt eländig. Att inte orka. Att nästan börja förakta. Att sova dåligt. Somna på morgonsidan och vakna nångång på förmiddagen, och inse att man missat den där serien. Fan. Och inte bara serien utan också en hel del annat som var måsten.
Att inte riktigt vara behövd...
Så fort det går att hamna i ett vaccum. När inte den dagliga självklara kontakten med kollegor och elever finns där.
Viktiga lärdomar, som jag såhär med distans inser att jag har stor nytta av.

Det är juli nu, och jag har sommarlov. Jag friskskrev mig den första juni och stapplade runt på mina kryckor i skolkorridorerna de sista veckorna. Fick vara med och sparka ut studenterna och fick samla ihop året tillsammans med arbetskamraterna. Det var skönt !
Och jag blev klar med mitt arbete ! Tack vare Skype kunde jag sitta på jobbet och respondera på min digra lunta, och frihetskänslan och tillfredsställelsen efteråt var obetalbar! Mitt arbete heter

Checklista och bedömningsmatris för APL

Underlättar dessa verktyg för APL-handledare och

elever vid

bedömning?

Handlar om praktiska hjälpmedel för handledare på  den arbetsplatsförlagda yrkesutbildningen för våra elever.

För några dagar sen kom återkopplingen från examinatorn:

"Hej Tina !
Ditt arbete visar prov på mycket god insikt och du kan på ett mycket bra sätt beskriva evidensbaserad kunskap och vetenskapligt grundad kunskap med hjälp av några vetenskapsteoretiska begrepp. Du redogör för olika metoder att genomföra ett praxisnära projekt.
Du reflekterar på ett mycket bra sätt över olika metoders styrkor och svagheter med koppling till det egna projektet.
Du har presenterat en väl utarbetad matris som säkerligen blir väl mottagen och lever upp till sitt syfte. 
Betyget blir B.
Hälsar
Monika"

Har du sett Forrest Gump ? Scenen där Forrest jagas av sina plågoandar, och plötsligt kastar sina proteser och springer så jäkla fort ?! Så kände jag mig när jag fick det där meddelandet. Nu slänger jag kryckorna! Nu klarar jag vad som helst !

Smaken av sommar

Den godaste saften gör du såhär:

10 fläderblomster

1 citron i skivor

1 liter jordgubbar skivade

15 g citronsyra

1 kg socker

1 liter vatten


Varva fläderblomster, jordgubbar, citron, socker och citronsyra i en bunke. Häll över kokande vatten.
Låt stå i ca 3 dygn. Sila genom silduk. Häll upp på flaskor. LJUVLIGT god saft som verkligen smakar sommar !

Lycka till !

Till den det vederbör...

...men tyvärr fattade inte den det vederbör vad det handlade om...

Spår...

I en kartong som det en gång för längesen förvarats sardinburkar i finns nu buntar av brev, kort, papper, betyg och annat efter min mammas faster Maja. Här finns också brev från min mormor Lea, och brev från Leas farbror Sigfrid. Med mera. En riktig skattgömma med andra ord.

Jag sitter i köket i Norrlanda. Utanför fönstret strilar ett stillsamt regn. Radion står på. Det är fridfullt.
Det är precis som det ska vara. När man försiktigt vecklar ut brev som är över hundra år gamla. Skrivet med riktigt bläck på lövtunna papper.
Maja...Jag var tre år när hon dog 1962 så jag har inget riktigt minne av henne, mer än det som har berättats för mig - och som jag nu genom bilder och brev fyller på.
Maja var min morfars syster, en stark och bestämd kvinna, som levde hela sitt liv som "fröken". Det hade funnits en man, Henning, som hon träffade när hon jobbade i Värmland som ung. Denne Henning skrev till Majas mamma och bad om Majas hand. Sen emigrerade han till USA. Han gav sig av för att, som han skrev, skaffa sig tillräckligt med tillgångar för att han och Maja skulle kunna  få ett värdigt liv ihop. I sardinkartongen finns massor av små vykort från Henning till Maja. Korta hälsningar att han nu kommit fram, att han hittat arbete, att han har det bra...
Dock. Det blev aldrig mer än så. Henning stannade i USA, och vad som hände med honom sen förtäljer inte korten. Meningen var att Maja skulle "komma efter", men så skedde inte.
Hon blev kvar i Sverige och levde som sagt ensam/singel resten av sitt liv.

Hon återvände till ön. Blev så småningom en omvittnat skicklig köksföreståndare/husmor på S:t Olofs mentalsjukhus i Visby. Där jobbade hon fram till pensionen. På bilden här ovanför ser man Maja längst till höger i  köket på S:t Olof.

Jag sitter här i ett annat kök och funderar över livsöden. Det kommer nära när jag håller  korten och breven i min hand. Det känns nästan som att jag gör nåt förbjudet. Jag känner längtan och jag känner sorgen. Bakom de kortfattade raderna finns oceanen. Som skiljer åt. Som gör det omöjligt.
Och som till slut gör att kärleken drunknar...Eller ?

Jag undrar så hur Maja kände det... Att gå där och vänta på livstecken. Små ord på ett noga utvalt kort. Så mycket längtan. Så mycket hopp. Och så till slut...Slut. Och gränslös förtvivlan...

Jag undrar om hon hade honom kvar hela livet. I sina tankar. Och i sitt hjärta.
Det tror jag. Det är jag nästan säker på.

stolt...

...är jag över faktumet att det nu är drygt fyra månader sen THE END.

Inga hjälpmedel. Men en stor och grundligt upparbetad motivation.
Svårt är det dock att vara måttlig med andra belöningar - som t ex god choklad, mogna ostar m m.
Men tänker: En sak i taget.
Och några mjuka handtag att hålla i är väl inte helt fel det heller ?! Om man nu råkar hitta nån som vill hålla förstås ! ;-)

en bra kudde att luta sig mot !

Vet du ?

Ett roligt sidospår

Bilden av mig från 1978 målades av Dag H.
Vi umgicks en del i Föreningen Fristad, där jag var sekreterare.
Kampen för ett kulturhus/allaktivitetshus var en av de rätt många aktiviteter jag
sysslade med på den tiden. (Fattar inte var all ork kom ifrån...)

Iallafall. När jag igårkväll/natt satt och skrev om det där porträttet började jag fundera
över konstnären.
Vi har inte haft någon kontakt sen det där året i slutet av sjuttiotalet, och jag var inte säker
på hans efternamn (han fick inte plats med hela namnet på tavlan).
Men nu började jag leta i mina minnesrum, och plötsligt dök namnet upp. Hultcrantz. Så hette han.
Och självfallet googlade jag, och hittade EN Dag Hultcrantz. Idag skickade jag iväg ett mail till honom, och ikväll fick jag svar.
Visst var det rätt.
Så roligt att få tacka honom igen för tavlan, som betytt, och betyder så mycket för mig. Det trodde jag nog inte då, när jag modellade i den kalla lokalen på Hästgatan.

Dag visar sig vara en konstens man ännu idag, men på ett annat område än måleriet.
Han tillverkar fantastiskt vackra okarinor, instrument av stengodslera.

Från hans hemsida har jag tagit lite info

www.ocarinas.se

Besök gärna hans sida, och låt dig förtjusas av de fina instrumenten !


Jag heter Dag Hultcrantz och är bosatt i Gårdjö, Östra Ämtervik i Sunne kommun. Under snart 20 år har jag arbetat med att utveckla okarinor - de sista 7 åren på heltid. 
Min ambition är att göra instrument som kan användas av både nybörjare och proffs. Jag vill att tonerna skall vara välstämda, fylliga och kraftfulla. Det är viktigt att de är lättspelta. Med hjälp av fingersättningar kan en person som aldrig provat ett instrument spela ex "Amazing Grace". För barn har jag gjort okarinor med bara fem toner i durskala, på vilka de kan spela enklare melodier som: "Gubben Noak", "O when the saints go marching in", mm. Proffsinstrumenten är stämda i minst en oktav och kan spelas kromatiskt. Man kan göra crescendon på tonerna, vilket ökar uttrycksmöjligheterna. När man är instrumentmakare vill man hela tiden utvecklas - jag experimenterar, och kommer då och då på små knep och förändringar som påverkar tonen till det bättre. Om du kommer till Södra Ås Kultur och den utställnings- och arbetslokal som jag delar med min sambo och konstnär Marie Rönnberg, kan du få se en del av tillverkningsmomenten, och också provspela för att se vilket instrument som passar dig.

En doft av 1978

Förlorar mig i porträttet av mig själv från 1978. Målat av Dag H i Föreningen Fristads lokaler på Hästgatan. Hennafärgat hår. Runda glasögon. Lojt, men samtidigt skarpt blickandes rakt in i betraktaren...
Tavlan hänger i vardagsrummet, över det gamla slagbordet som pappas morfar Karl snickrade ihop för mer än hundra år sen...
...

Dricker whiskey med Thomas. Legendarisk trummis i Slite Cement, Bäck Group, Patrask m fl band.
Vi färdas i minnenas sällsamma rum. Skrattar mycket. Hjälps åt på färden bakåt.
Underbart är det.

Att vandra där. På gemensamma vägar. Och att hjälpas åt. Fylla i. Där bitar fattas.

Musikfesterna. Trojaborg 1978. Peps Persson och Blodsbandet. Kaipa. Massor av människor. Jordcirkus. Göran Lagers bitska insändare i Gotlandstidningarna med en hel sommars heltska debatt om musikfesternas vara eller icke vara.

Hemse. Där jag satt darrande alldeles ensam framför mikrofonen och framförde Victor Jara-låtar. Och sen dansade jag mig svettig till Di sma.
Och blev för evig förälskad. I en som jag aldrig nånsin kunde få...annat än i drömda och ibland helt verkliga rum. Men i hemlighet.

Tänker ofta på hur viktig historien är. Det vi har med oss. Det vi kan blicka tillbaka på, och reflektera över. Lära oss av. Gotta oss i. Ibland förfasa oss över. Och känna vördnad inför.

Ofta dyker det upp musik
musik som får mig att känna dofter, smaker och stämningar:

Kebnekaijse.
Träd, gräs och stenar.
Röda bönor.
Hoolabandoola band
Genesis
Frank Zappa
Grateful Dead
Brian Eno...


... doftar 1978.

Citronstjärnor och kanelkransar...och en helt annan längtan

Veckan före jul hade mamma Karin med sig den här boken till mig. Min farmor Annas kokbok från 1912.
Det är en vältummad skrivbok med vaxdukspärmar. Bladen är gulnade och sköra, och de snirkliga vackra bokstäverna för mig tillbaka till en annan tid. En helt annan värld.

Anna Gustafson föddes 1891. Hennes föräldrar Karl och Anna hade året innan flyttat från Lau till gården Björke i Norrlanda. Där skulle hon sen leva hela sitt liv.

Jag lärde aldrig känna min farmor på riktigt. Jag var fem år när hon dog 1964. Men jag minns hur hon bjöd mig på röd saft och goda kakor i sitt lilla kök på övervåningen i huset. Hon hade mjuka händer och en lång fläta som en kringla på huvudet. Hon var mycket vacker ! På foton från hennes ungdom anar man en kvinna med stor integritet, som inte böjde sitt huvud inför vare sig fotograf eller överheter.

1912 gick hon alltså på hushållsskola i Visby, och nåt år senare for hon till Stockholm och gick sömmerskeskola. Hon återvände sen till Gotland,  och 1920 gifte hon sig med min farfar Johan.
Han kom från gården Mangsarve i Norrlanda, där han växt upp tillsammans med två biologiska syskon och flera fostersyskon.
Farmor var 29 år när hon gifte sig, gammal med den tidens mått mätt.

Jag har de här dagarna sen boken kom till mig funderat mycket över hennes liv. Hennes val i livet. Hennes möjligheter till val... Hon var en bonddotter med läshuvud. Det kostades på utbildningar för henne, både i Visby och i Stockholm, något som måste ha varit ovanligt för en ung kvinna född på landsbygden på den tiden. Jag undrar vad hon egentligen hade velat göra. Har en känsla av att hon velat bli lärare. Vet inte riktigt varför den känslan kommer till mig, men jag anar i hennes skrivbok en längtan större än matlagning och sömnad.
Längst bak i boken finns ett knippe dikter, som ångar av kärlek, vemod och stark lust. Det säger så mycket mer om henne. Åh, vad jag skulle vilja veta !

Som jag önskar att jag kunde fånga in henne ! Få sitta ner med henne. Prata. Fråga. Få möjlighet att förstå hennes verklighet, hennes val, hennes längtan...

Som nånslags tribute till henne har jag till den här julen bakat citronstjärnor och kanelkransar från recept i hennes tummade kokbok. De blev alldeles utsökta, och jo, de smakade en annan tid, och en helt annan längtan...

På randen

Det är tidig morgon. Den första dagen.
Jag har jobbat hela natten och har nu landat i köket.
Tröttheten som en andra hud. Tårarna tre sekunder iväg.
Men behovet att skriva är större. Än att sova. Eller gråta.

Jag tänker på nyårskrönikor. Bilder av det som nu är förgånget.


2014. Året då det skulle HÄNDA.

Ja...nja...

Nog har det varit ett guppigt år. En hel del glädje, men också svårmod och jävligheter...

Något av det som hänt: ( I osorterat sammelsurium)

Det kändes väl sådär att fylla femtiofem. Samtidigt som detta ju bara är en siffra. 55.  Men visst syns det ! Och visst känns det ! Jo. Rätt ofta det här året har jag tänkt på det, att jag nu passerat mittilivetplus...och hur i hela friden ska jag lyckas fånga nån klok och sexig partner att tillbringa min ålderdom med...
Jag suger i mig allt jag förmår av Thomas Lappalainens träffsäkra rader i boken "Mellan 55 och 60".  En bok att vila i, men också vrålgarva med.

Jag reste till Zanzibar i februari tillsammans med elva fantastiska 18-åringar, och några något mindre fantastiska kollegor.
Resan tumlade om mig fullständigt. Mötet med de kända dofterna, de kända ljuden, de kloka kvinnorna...
Så jag bestämde mig. När jag inte längre känner att jag orkar med att vara lärare här så drar jag iväg. Igen.
Södra Afrika finns så rotat, så självklart i mig, och det är klart att jag måste dit igen!
Min kropp, min ande trivs, och passar helt klart bättre där än här.

Jag har bloggat en del under året, något som gett mig stor tillfredsställelse. Den här formen passar mig. Och jo.
Viss är jag exhibitionist (visa mig den som valt att bli lärare och inte är exhibitionist...).
Drömmarna är något större trots allt - även om jag verkligen -och det här är helt sant - finner enorm glädje i alla de besök  jag får på min sida.
BOKEN vore ju den söta toppingen på muffinsen.
En bok med massor av sidor och skitsnyggt omslag, och förord och sluttack av mig.
DET är min stora dröm.

Jag sa ifrån på skarpen till en nära släkting, som valt den fascistiska SD-vägen. Jag ångrar inte en sekund mina ord, men jag sörjer över den lilla pojken, som inte ser och förstår. Och längst därinne älskar jag honom fortfarande lika mycket. Det gäller att skilja på person och handling !

Så har jag då avlagt ett nyttårs-löfte: Jag ska cykla mer. Jag ska äta mindre choklad. Jag ska inte röka. Och jag ska älska om möjligt ännu mer !

Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Thomas Tranströmer