Så många...

Ser mig själv sittandes med nedböjt huvud och knäppta händer...
Jag är inte religiös.
Jag ber inte.
Jag böjer inte mitt huvud inför nån gud.

Men jag är så villrådig.
Så förlorad.
Så full av sorg...

Jag seglar skräckslaget fritt.
På oceaner vildare än jag nånsin läst om...

Känner att jag nästan tappar taget.

Det är många tankar som snurrar. Och det är tankar som jag inte vågar (ännu) dela med mig av. Kanske vågar jag så småningom...

Så många unga människor som dör...
Som tappar greppet om sin tillvaro och reser vidare mot nya horisonter...
Av egen kraft ? Eller utan att egentligen inte se några alternativ ?

Jag vet inte.
Jag vet inte ALLS vad de här unga människorna känt, tänkt, önskat i sina sista minuter av sina liv.
Men jag vill. Försöka förstå.
Och jag vill.
Att vi som är kvar här gör skillnad!

De här ungarna är inte "outsiders". De är en del av oss alla.
Vi måste se.
VÅGA SE !
Våga fråga.
Ställa enkla frågor.

Det gör så ont i mig. Och jag ber nog egentligen om nånslags omfamning. Nånslags bekräftelse. Och nånslags hjälp...

Jag vill inte se fler dödsannonser...

Vad ska vi göra ? För att de unga människorna vi möter ska välja en väg de kan glädjas åt ...?

Mikael Wiehe - En sång till modet

En vit ros...

bär han med sig min son. Till begravningen idag. En vit ros som han ska lägga på kistan, som kringsluter kompisen Simon.
Han är stressad, orkar inte prata innan han ska iväg. Men han bär rosen med vördnad. Som ett litet barn på sin arm.
Och jag anar svagt de tankar som kastas runt i hans hjärna.
En vän till.
Död.
En fin, fin kompis.
Så jävla onödigt Så jävla orättvist

Efter begravningen säger sonen: Det värsta är att se en mamma och pappa skrika ut sin sorg över sin son...

På en helt annan strand (men nära), med helt andra perspektiv blickar jag ut - och räds.
Se. Lär. Och låt Simons minne bli ljust och klokt.
Ta hand om. Bry er. Håll om. Och se !!!

Om modet

 Ofta vädjar jag till mina elever att plocka fram sitt mod, och säga ifrån när de ser orättfärdigheter. Jag vill att de vågar se och vågar agera. Och att de står på de utsattas sida. Det kan handla om klassrummet, korridoren eller på  praktiken på äldreboendet eller sjukhuset.

  Den tysta massan har vi sett och erfarit många gånger om. I det stora, och i det lilla. Och det är lika bedrövligt och skrämmande varje gång. Hur vi kan låta fruktansvärda kränkningar och terrorhandlingar ske mitt framför oss. Utan att säga ifrån.

Alltför ofta möter jag elever som utsatts för just detta.  Kränkningar och terror.  Från klasskamrater, men också från lärare. Själv bär jag på minnesbilder, som fortfarande får mig att rodna av skam. Läraren jag hade på mellanstadiet, som utstuderat valde ut sina offer, och lät dem lida lektion efter lektion.  Själv utsattes jag aldrig för hans förnedringar, och jag minns lättnaden, närapå glädjen jag kände över detta. Att jag fick slippa hans verbala gliringar.  Och samtidigt visste jag ju att det var fel det han gjorde, jag kände med mina klasskamrater som utsattes, men jag visste inte vad jag skulle göra... På den tiden fanns inga likabehandlingsplaner. Läraren var en självklar auktoritet, och man  ifrågasatte inte detta. Han/hon hade all rätt i världen att "tillrättavisa" och "vägleda" de som inte "befann sig inom ramarna"...

Minns ett samtal med pappa (född 1923).  Tårarna rann nerför hans kinder när han berättade om de barn i klassen som utsattes för lärarens sadism. Det var de fattiga barnen. De som inte hade nåt att äta till frukost, och inte hade ordentliga skor. De var trötta av hunger, och det arbete de var tvungna att utföra både före och efter skolan. Pappa mindes också skammen - och lättnaden över att själv inte behöva bli utsatt. Det var det tårarna handlade om. Att han inte gjort något, att han inte sagt ifrån.
Att han bara känt med dem, men inte kunnat förmå mer än så.
I hans liv fanns sen den där lärarens kränkningar/sadism med som en motsatt ledstjärna. Han stod upp för de små. De utsatta. Han hade en stor famn. Han fördömde aldrig människor. Men handlingar.
På pappas begravning för två år sen höll jag ett tal till honom, och framhöll just detta: att han alltid, alltid såg människan, men kunde bli fullständigt galen när det gällde handlingen människan utfört. Som jag önskar att fler, vi alla vågar se det så ! Och med stöd av de lagar vi har idag SÄGA IFRÅN
och göra skillnad. I stort och smått !!!


http://youtu.be/PsiVZvZdGl8

Funderar på nåt nytt...

...men vet inte riktigt.
Kanske ska jag låta den här bloggen gå i graven och utforma nåt annat, lite smalare, nåt mer profilerat ?

Har fått många fina reflektioner/ fin feedback på denna blogg, men visst är den kanske för bred,  för allmängiltigt?

Nog har jag rätt många strängar på min lyra och jag skriver om det som dyker upp i mitt huvud: Minnen, möten, frustrationer och infall.
På senaste tiden har jag dock känt att jag vill skriva "smalare", mer inriktat, mer samlat. Och kanske är det precis det jag bör göra? Jag tänker mig dagboksform. Men inga flashiga blanka foton, utan helt vanlig vardag.
Och vem vill då läsa om en helt vanlig människa mittilivetplus ?
Rätt många tror jag.
Jo faktiskt.

Jag är inte känd. Jag är inte speciellt vacker. Jag glider inte runt på en räkmacka.
Men jag har saker att berätta.

Jag har levt som ensamstående mamma i många år. Jag har dragit upp tre grabbar. Helt ensam. Jag har jobbat, pluggat, rest, varit galen, känt vanmakt och sorg. Och snudd på obeskrivbar glädje. Jag har vacklat runt i svarta rum. Dansat mig svettig i galna omgivningar.  Slagits mot samhällets tystnad. Jag har ett stort rättspatos. Jag står alltid, alltid upp för de som blivit trampade på. Och jag har krafter som borde få den mest inbitna rasist/homofob/chauvinist att darra...Så visst har jag lite att skriva om. Lite mer profilerat och smalt.

Skulle vilja ha era synpunkter kring detta !

Novemberjävelmörkret...

Jo. Så är det då så igen. November. Som en ännu våt akvarell utanför fönstren. En akvarell i grått.
Och här inne. Svartalfer, som glupskt tar sig an min själ. Som alltid denna tid på året.
Jag vet att jag inte är ensam om detta.
Jag ser tröttheten, och det smått jagade i blicken hos många av mina kollegor, och jag hör de dämpade rösterna.
Det här är en tung tid. En uppgiven tid.

Det är så mycket nu...hör jag. Och jag hör mig själv säga detta också. Rätt ofta.

Häromdagen pratade jag om drömmar med en klass. Gjorde en "brainstormande" övning kring livsdrömmar och mål.
Det fanns inte så många högtflygande planer och vilda drömmar i det där rummet. Typ inga. Trots att jag försökte peppa till att släppa lös tankarna...
Kände mig först rätt frustrerad och funderade över varför dessa unga människor inte har några drömmar, och analyshjärnan gick på högvarv en stund.
Sen slog det mig att det nog beror på november.
De, ungarna -  orkar inte heller.
Inser att jag var orättvis. Utsatte dem för övningen vid alldeles fel tillfälle…
Vem fasen orkar ha visioner när det ligger en våt filt över alltihop...
Jag ska göra om samma övning i april eller maj, och jag vet redan nu att energin kommer att vara en helt annan i det där rummet då. Och drömmarna. Och målen.

Jag borde gå i ide.
Eller åka till Zanzibar.

Jag är helt klart inte skapt till att lida mig igenom detta gång på gång.
Och i år är faktiskt första gången jag ser fram emot pensionen, och friheten att dra iväg till betydligt varmare breddgrader - med böckerna, skrivblocket - och nyfikenheten i behåll...

Min nästa nattlektyr...

Mitt förra inlägg handlade om att befinna sig mitt i livet plus.
Häromdagen lyssnade jag på Kulturnytt i P1, där Thomas Lappalainens nya roman "Mellan 55 och 60" presenterades. Bra tajming !

Såhär skriver Katarina Wikars, Sveriges Radio, om boken:

"Det kan vara början på tunnelseendet efter 50 som gör att jag helst vill läsa om kroppens förfall och hur människor i min egen generation hanterar det påbörjade åldrandet.

Så "Mellan 55 och 60"av Tomas Lappalainen är följdriktigt en bok jag om inte kastar mig över så lojt sträcker mig efter. Fina dödskallar av Jan Håfström pryder omslaget.

Det är mycket sparsmakat, utmejslat, komprimerat, en upplevelse blir en tanke som vrids och vänds på, för att sluta i en sorts resignerad insikt. Som angående att bli rörd av att se sin svåger möta sina barn efter en resa och jämförelsen med gamla människor som lyser upp när de betraktar barn på tunnelbanan.

Lappalainen skriver: Kanske börjar jag nå den fas i livet när tablåer kan skänka verklig glädje. Också mer handfasta råd som att undvika att gripa det sociala halmstrået när man har det svårt: För när man kraftlöst skrattande återvänder till sin egen värld är man för trött för att ta itu med den.

Han citerar också Nietzsche och Cicero, liksom gör en självklar brygga till det som passar ihop med de egna reflektionerna om – ja, åldrandet, slutet.

Och samtidigt är det ofta handfast som att göra en skev ängel snön för man har en frusen skuldra, om skilsmässosorgen i ögonen som de vuxna baren ser, och så insikten att: Mellan 55 och 60 kan man bli alldeles tagen av en kyss.

Också jag och väninnorna har kommit på att den sexuella revolutionen har börjat gå baklänges igen.  Jag är hur som helst, helt som alla hör, bedårad, bedövad av detta. Vad ska jag nu se fram emot? "Mellan 60 och 65" av Tomas Lappalainen kanske."

Detta blir helt klart min nästa nattlektyr !

Mitt i livet. Plus...

Häromdagen sladdade jag in med cykeln vid ICA Kometen för att snabbt handla lite middagsmat.
Det hade varit en lång dag med rätt många lektioner, och sen arbetsplatsträff på det. Hela kroppen skrek "HEM, MAT, SOFFA".
Vid ingången till affären finns en anslagstavla, där man kan annonsera om olika evenemang och "sälja/köpa".
Och trots stressen fastnar jag en stund framför den där anslagstavlan. Det fanns en handskriven lapp där, som fångade min blick och mitt intresse:
"Jag säljer ett marsvin. Vi tycker att han behöver ett bättre liv än det han har nu. Han är så ensam. Han hade en bror, men han gick bort. Jag säljer honom billigt. Kan du ta hand om honom. Han kostar typ femtio kronor ?"
Skrivet med spretiga, målmedvetna bokstäver.

Och så en hand på min axel. "Hur är det med tvillingsyrran ?"
Och där står Anna ! Född på Visby BB samma år, samma dag, som jag.
Jag glömmer stress, trötthet, hunger. Vi har inte setts på JÄTTELÄNGE.
Hon tar mig tillbaka till sommarjobb på Reso, året 1975. Och till nån liten inrökt, smått sunkig lägenhet med mycket öl och hög musik 1976. Och framförallt till en fullkomligt otvungen gemenskap.
Plötsligt fnittrar jag som en sextonåring, och får fjärilar i magen när jag tänker på DÅ.
Känner Thomas arm runt min axel. Hans läppar mot min halsgrop. Hör Björns gapskratt i bakgrunden. Känner smaken av ungdom.
Och så pratar vi om NU. Anna säger "När jag ska sova kan det plötsligt hoppa upp tankar om att det är obegripligt att jag är 55 år ! Är det verkligen möjligt ? Att jag är såhär gammal ?! När jag känner mig så UNG !

Vi står där länge. Pratar, pratar, pratar.
Jag flyger genom affären sen. Plockar på mig lite broccoli, en stark ost och en chokladbit och cyklar hem till grabbarna.
 Två sover soffan, trötta efter en lång skoldag, den äldste är på väg hem efter jobbsök. Med samlade krafter fixar vi supergod broccolisoppa a la Fröet (dagiset de gick på som smågryn) och pratar sen om åldrar.
De är alla tre MITT I. Och jag formligen älskar att få ta del av deras tankar. Av deras NU. Att få mäta detta mot mitt. Nu. Och Då.
Jodå. De himlar med ögonen och tycker att jag är hopplöst omodern mellan varven, men vi möts också i gapskrattande samförstånd. Inser. Hur lika det är ! Vi är.
De vill ut i världen. De är modiga. Vill lära, möta.
Och precis idag, på eftermiddagen vinkade jag av tvillingsönerna, som drog iväg på utlandsresa med kompisarna.
Och den äldste har redan avverkat några länder i Europa, och mött både svårmod och kärlek.

Och så tänker jag på den där lappen på anslagstavlan på Kometen.
Översätter den. Hur många, många har det. Människor alltså. "Han behöver ett bättre liv. Han är så ensam. Kan du ta hand om honom ?"
Mitt i livet. Plus... Nog känner jag mig ensam mellan varven. Trots de fantastiska barnen.
Och jag fasar lite för hur det blir när de flyger iväg på riktigt...


Så om det är någon som känner en ytterst intelligent, goodlooking man i sina bästa år kan ni väl ge mig en liten hint ! För nog vore det rätt trevligt att ha nån att fnittra otvunget ihop med framför brasan en helt vanlig torsdagkväll !

Vänner...

...är de där speciella människorna, som änglarna liksom "droppar" framför dina fötter. Det sker högst fem gånger under din livstid, det där "droppandet". Sa Edgardo en natt när vi satt i det lilla matrummet i Äppelviken, i kollektivet där vi båda bodde. "Därför måste du vara uppmärksam, och väldigt sensitiv. Tänk på att det inte sker så ofta ! Tänk på att ta tillvara det änglarna ger dig !"
Själv sa han att han hade haft tre riktiga vänner i sitt liv: Den viktigaste var Jorge, som han vuxit upp tillsammans med. De bodde grannar. Lekte, skrattade, delade hemligheter med varann. Blev så småningom politiskt aktiva, och fanns med i Allendes närmaste nätverk.
 Jorge, suckar Edgardo,  var en av alla de studenter som hölls instängda på Estadio Chile (idag Estadio Victor Jara) i Santiago de där blodiga septemberveckorna 1973...
Jorge var också en av dem som aldrig mera sågs. En av dem som "försvann".
Tårarna droppar rakt ner i tekoppen, när Edgardo beskriver den förtvivlan han kände, när han förstod att han skulle vara tvungen att leva resten av sitt liv utan att få veta om Jorge trodde att han hade förrått honom. De hade ju varit tillsammans den där kvällen, i en lägenhet  i centrala Santiago, livrädda över det som skedde runtomkring dem. Edgardo hade lämnat lägenheten bara minuter innan militärpolisen slog till. Och han fick aldrig veta vad Jorge trodde och tänkte innan han "försvann".

Flera år senare skumpar jag fram på en mycket lerig byväg i södra Zimbabwe tillsammans med Will.

Han är lika gammal som jag, faktiskt bara några dagar äldre. Vi har skrattat åt det - att vi är nästan tvillingar. Nu arbetar vi ihop med ett projekt på landsbygden som gäller barn med funktionsnedsättningar och rehabilitering.
Will jobbar för FN, och har en bra jeep, som tar oss fram även på de mest ogästvänliga stigarna.
Det är månsken den här kvällen, och vi befinner oss plötsligt i ett förklarat lugn. Där i jeepen pratar vi obehindrat om saker, som nog förvånar oss båda. Det är som om månen, som lyser utanför,  och det skyddande mörkret i bilen ger oss mod.
Will berättar om Tsitsi.
De två möttes i Zambia, på ett träningsläger för gerillasoldater. Det här var mitt under befrielsekriget i Zimbabwe - 1975 närmare bestämt. (Detta år gick jag ut nian, och började på gymnasiet, rätt nöjd med min tillvaro...)
Tsitsi var två år äldre än Will (som var 16 när han gick med i befrielsearmén).
"Hon blev min allra bästa vän", säger Will. "Det hände direkt. Vi visste det. Sådär bara. När vi träffades och började prata. Det var som om det var förutbestämt."
Två år fick vi tillsammans. I träningslägret. Och sen i striderna i Zimbabwe. Hon dog utanför Bulawayo, fick en skottsalva rakt i magen...
"Jag var med och begravde henne. Hon var så vacker, men så sargad. Jag grät inte då. Men jag gråter nu. Hon var en sån som gudarna sänt...Och hon kommer aldrig tillbaka..."

Ja...

Såhär reflekterar jag denna oktobernatt. Kanske inte så konstigt ! Har ikväll haft en av de änglarna sänt mig här på middag !
Christer. Det är 37 år sen vi sågs första gången. 37 år !!!
Jo. Jag vill nog påstå att änglarna fanns med i spelet.
För självklart var det. Då.
Och självklart är det. Nu.
Vi har fått dela många år i glädje och sorg. Vi har inte behövt vara livrädda inför hot eller krig.
Vi har haft varandra så självklart.
Och jag är SÅ tacksam för det.
Tack du finaste vän. För att du finns.

Vägval...

I en byrålåda har jag fortfarande kvar det med bläckpenna vackert skrivna brevet från den legendariske producenten Olle på Unga Klara i Stockholm. Det fanns ett litet tillägg från Susanne Osten i brevet också...

Jag är i Norrlanda när jag öppnar det eftersända brevet. Jag läser de väl avvägda, och fantastiska raderna. Jag flämtar av återhållen ångest. För jag har redan gjort ett annat val. Jag sitter i farstun på den svarta "telefonstolen" och lutar mig försiktigt mot telefonbordet i teak. Man kan väl lugnt säga att det snurrar rätt rejält i min skalle, och det där fåniga lilla telefonbordet ger mig inget stöd.

I tre år hade jag jobbat med Gotlands Teater. Turnerat som sångerska/skådis med 278 föreställningar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Spelat på alla slutna kriminalvårdssanstalter också, och hunnit med att känna mig rätt blasé. Eller obekväm snarare.
Jag ville ju mer ! Nåt annat.  Jag ville bli producent. Kände att skådespeleriet inte var mitt rätta uttryck. Jag ville hellre finnas lite bakom, men självfallet vara engagerad, entusiasmera, hålla i trådar...
Kanske var det mitt kontrollbehov, som pockade på ? (Var inte så medveten om det vid 26 års ålder... men såhär 29 år senare kan jag nog se att det förmodligen var så...)

Jag sökte andra jobb. Producentjobb på fria teatrar. Var på en intervju på Pocketteatern, en grupp som jobbade mycket med pedagogisk teater, och som allmänt ansågs rätt tråkiga. Dom var alltför korrekta.
Jag fick inte det jobbet. Kanske var jag inte tillräckligt korrekt ? Och om det var anledningen till deras nej  är jag glad för det !
Sökte vidare. Till den avantgardistiska gruppen Teater Aurora, allmänt sedd som en teater i "framkant", men kanske lite för "svår" för "den stora massan"
I intervjun mötte jag den bildsköne men hale Claes-Peter Hellwig (som idag är professor i "teaterns kreativa processer"), hans f d fru Hilda (regissör) skådisen Jan-Ola och maskören Lena.
Jag grillades i två timmar och svettades rejält.

Det här var i juni. Jag var på väg till Gotland för lite rekreation. Kände mig sliten. Hade tappat lusten till det jag höll på med, och jag började bli rädd för de uttryck min olust började ta.
Jag var ju för fan aldrig riktigt glad !
Inom parentes, men nog så viktigt, hade mannen jag innerligt älskat i flera år "gett mig korgen" och slagit sig till ro med det han ansåg viktigare...

Jag minns att jag stod på gotlandsbåten, uppe på däck, och faktiskt funderade på att hoppa.
Jag var så desillusionerad, så fruktansvärt trött. Och bara 26 år...

Så ringde Claes-Peter från Teater Aurora. Det var på måndagen. Han frågade om jag ville jobba med dem, erbjöd mig jobbet. De tyckte att jag "verkade synnerligen lämpad" för jobbet som producent i deras teater.
Ja. Men herregud ! Man ramlade väl lite baklänges och vrålade lätt ohejdat  inombords, och tänkte att "nu jävlar vänder det".
Och visst. Jag tackade ja på stående fot.
Claes-Peter verkade nöjd. Han sa att han såg fram emot samarbetet med den kommande föreställningen "Slutspel" av Samuel Beckett, och jag tänkte " att nu måste jag dra till biblioteket i Roma och låna manuset så jag vet vad det handlar om"...

Sommaren gick. Stukad av det svåra sveket under våren, och det allmänna svårmodet festade jag rejält. Det var Änkan Stahre, och det var Munken. Ibland det ena, ibland båda. Och  framför allt väldigt ofta.

Det drog ihop sig. Den 15 augusti skulle jag börja jobba på Aurora.
Sommaren hade varit torr och gräset i den stora fruktträdgården i Norrlanda började anta bruna nyanser. Jag packade mina väskor. Tog en promenad neråt kanalen och klappade lammen.
Kände mig mer tudelad än nånsin.

Dagen innan jag skulle resa tillbaka kom det där brevet.
Från Stadsteatern.

"Du skriver så livfullt om dina drömmar. Jag vill väldigt gärna arbeta med dig! Lära dig det jag har lärt under många år på Stadsteatern. Vi kan inte betala dig så  mycket, men det kommer att ordna sig !  Snart är du en välbetald produktionsassistent ! "

Man kan väl lätt säga att det telefonsamtal jag var tvungen att ringa till Stadsteatern var ett av de svåraste jag nånsin ringt...

Olle var oerhört besviken. Förstod inte. Och Susanne Osten kom i telefonen också...sa "men vi kände verkligen att du var en tjej vi vill jobba med"...

Fyfan.

Det där är ett av de allra tydligaste vägskälen i mitt liv. Jag började jobba på Teater Aurora, som var kritikerrosade, men väldigt distanserade och som det visade sig rätt dåliga på att ta hand om varann i arbetsgruppen.
Jag vantrivdes. Blev sjuk. Slutade efter ett år. Men hade dock tre väl genomförda kritikerrosade produktioner i ryggsäcken.

Och ja. Det är klart att jag funderar på hur det kunde ha blivit om jag tackat ja till Stadsteatern istället...

Nästan trettio år senare sitter jag mittemot en tjej, som vacklar och velar inför det hon ska göra. Hon vill, och hon vill inte gå det här programmet.

Och jag frågar: Vad vill du HELST av allt göra? Jag menar om du bara tänker på dig själv ?
Hennes ansikte lyser upp i ett härligt leende, och hon säger: Jag vill vara galen. Jag vill göra precis det som känns rätt precis just nu. Är det ok ?"

Och jag säger. Vis av lite erfarenhet och så. JA.

Låt oss som är små sitta längst fram...

Fredagkväll på Norrbackagatan. Jag var alldeles för utschasad för att dricka det där tänkta vinet tillsammans med grannen Lotta (hon var lika trött som jag) så det blev istället lite loja försök att sortera papper och anteckningar. Jag är på flera sätt en minimalist, men när det gäller anteckningar är jag det definitivt inte. Byrålådorna och garderoberna är fulla av små och stora skrivböcker, dagböcker, pärmar...med ögonblicksbilder och reflektioner.

Tänker ibland på att jag verkligen borde sortera och slänga - för hur ska mina barn ta emot allt detta om/när jag dör knall och fall ?
Men. Det får bli lite pö om pö.

I den gamla kökssoffan (en utdragssoffa, som min mamma sov i som barn) hittade jag under locket mitt specialarbete från Socialpedagogutbildningen.
Minnena formligen forsar emot mig.

Året är 1989.
Jag går sista terminen på Vårdhögskolan i Stockholm, och snart är jag KLAR. Jag ska bara skriva det där specialarbetet först...
Min kurskamrat/ goda vän Ulrika och jag bestämmer oss för att jobba tillsammans. Vi är båda intresserade av genusfrågor, och av kriminalvård.
Vårt arbete kommer att handla om kvinnor i anstalt, alltså kvinnor som sitter i fängelse.
Vi har en idé om att göra djupintervjuer med intagna kvinnor, och fokusera på några få viktiga frågeställningar. Vi skickar brev till Hinseberg, Färingsö och några andra anstalter med intresseförfrågan. "Vill du ställa upp på en intervju?".
Vi får inga svar...
Starten blir således trög.
Men sen händer det.
Det ena ger det andra, och plötsligt är vi inbjudna av Kriminalvårdsstyrelsen  till en "kvinnovecka" på den öppna anstalten Gruvberget nära Gävle. En kursvecka för intagna kvinnor och kvinnlig personal.

Dagboksanteckningar från Gruvberget: (en del av specialarbetet)

" Det surras fortfarande i köket. Klockan är kvart över tio och tröttheten ligger som en andra hud utanpå. Så många intryck, så många tankar. På rälsbussen från Gävle började det pirra i magen. Av nervositet och förväntan: Hur kommer det att bli att leva så tätt inpå varann under en hel vecka ? Hur kommer det att bli att möta kvinnorna, som bara tillfälligt får njuta frihetens sötma ?
Och sen rakt upp i skogen, Sune som chaufför. Så äntligen !
Den gamla gruvarbetarbyn mitt i sänkan med bergstopparna runtom, klädda med mörak granar och späda rödlila björkar. Röda stugor och hus med vita knutar.
Frost på marken, två minusgrader."

" Den första samlingen. Spänt. Alla tittar på varann med vaksamt intresse. Några kramar om varann och tjoar "Va fan är DU här, fan va KUL !"
Sen kort presentation. Namn och varifrån man kommer. Pusta ut. Titta på varann och sen middag.
En sväng upp till huset och prat, prat. Jag börjar bli alldeles utmattad. Och nervös inför den längre presentationen. Vad ska tjejerna säga om att två studerande vill intervjua dem om livet i anstalt ?
Hur ska jag berätta om mig själv ?

Ing-Marie börjar. Hon berättar om sitt liv som missbrukare och fängelsekund. Osentimentalt och rakt på. Det är knäpptyst i rummet. Hon anger tonen och presentationerna blir i många fall långa och öppenhjärtiga.
Kvinnorna berättar om sina kriminella handlingar, sitt missbruk, sina barn osv, osv.
Två timmar sitter vi där och sen är det dags för rökpaus.
Klockan kvart över nio säger vi godnatt och marscherar raskt upp till husen i den frostnupna kristallkvällen.
Det knarrar under stövlarna och månen har vargringar.
Jag längtar efter avskildhet. Jag känner mig gråtfärdig.
Intrycken är för många, huvudet blixtrar. "

...

"På väg hem. Kontemplation. Senast jag skrev kände jag mig ganska förvirrad. Vemodig.
Sen dess har MYCKET hänt.
I onsdags intervjuade vi Sussie. Jag hade inte trott att hon skulle våga prata så mycket om sig själv. Men - kanske är det inte så ofta hon får möjlighet till det ?
Att tala utan att bli avbruten och ifrågasatt ?

Igår inledde Ing-Marie programpunkten Livsval. Denna lilla tjej, som upplevt helvetet, och som nu står där med viljan lysande som en aura runtom sig.
När hon berättade om det stora vägskälet i sitt liv brast hennes röst, och hon började gråta.
Och vi också. Allihop. Det var en enorm känsla. Trettiofem kvinnor. Med så skiftande bakgrund och livsöden. Kåkfarare och plitar...
Gråten enade oss där i det ögonblicket.
Vi lämnade salen tysta och tagna, gripna av ögonblicket och känslan, och vandrade upp till husen för smågruppsprat.
Återvände före lunch för sammanfattning.
Ulla läste en dikt, som hon skrivit till Ing-Marie, och alla grät igen.
Sen fanns det inte så mycket att tillägga.

På kvällen var det spegling. Känslovibrationer. "Det har hänt så mycket under den här veckan, jag har pratat mer än jag gjort under hela mitt liv - om viktiga saker alltså", säger någon.
Vi avslutade med "Blott en dag..." på pianot, och allra sist "Vem kan segla" i gemensam kör.
En sån kraft det finns i oss tjejer !

Möten har ägt rum, tankar har utbytts och känslor har fått namn under den här veckan.
Det har hänt saker med mig också, även om jag såhär fortfarande utan distans har svårt att sätta fingret på exakt vad.
Men - min osäkerhet och rädsla för det, som jag i början tyckte mig uppleva som hårdhet och kyla hos vissa av tjejerna, har försvunnit, och utbytts mot värme och empati.
Det är en nödvändighet att skyla sin stora ensamhet med tjocka lager av tuffhet och arrogans, om ska ha ork och möjlighet att överleva i de påfrestningar, som missbruk och anstaltsvistelser innebär.

Jag trodde också från början att veckan skulle bli fylld av konflikter och "tjafsande" mellan intagna och personal. Så icke. Ett mer disciplinerat gäng får man leta efter. Alla har kommit i tid till föreläsningar och andra aktiviteter, det enda det har varit delade meningar om har varit rökpauserna, men säg den grupp där det inte är det ?
Så - mina fördomar om att de intagna tjejerna skulle vara "besvärliga" kom på skam. Skönt.

Jag känner mig privilegierad som fått vara med om det här. Jag skulle önska att alla, och jag menar alla, som ska arbeta med människor i behandling, fick möjlighet att göra något liknande - TILLSAMMANS med sina klienter. "

Ja...
Vi fick uppleva mycket den där veckan, Ulrika och jag. Vi djupintervjuade tre kvinnor, gjorde ett bild och ljudspel av dessa intervjuer, som vi sen presenterade inför opponenterna. Vi blev godkända. Med råge.

En av kvinnorna vi träffade hette Ulla. Hon hade ett långt missbrukarliv bakom sig, och hade tillbringat många år på anstalt. Hon var inte bara kåkfarare. Hon var också mamma till sju barn, och en otroligt reflekterande själ.

I vårt specialarbete hade vi med några av Ullas dikter.
Här är en:

Flersamhet

Låt oss som är små
sitta längst fram
högst upp så vi syns
Låt oss som är små
hålla varann i hand
och istället vara många
Låt oss ha en stor själ
en hög röst som bär
ifall avstånden är långa
Låt oss sjunga i kör tillsammans
ifall någon försöker oss fånga
Du får bli mitt öga
ibland min hand
Jag kan vara din röst
om du behöver det ibland
och jag kan på dig höra
när du hamnat i lösan sand
Tillsammans är vi fler
tillsammans är vi mer
Tänk att slippa vara ensam
ensammen
Det vore väl nåt stort

Nu har ljusen brunnit ut. Som så ofta när jag skriver försvinner tröttheten, och tiden blir intet. Fredagkvällen har blivit tidig lördag...
Tänker ibland på de där kvinnorna vi intervjuade. Undrar var de finns idag. Om de finns här på jorden idag...
Tveklöst gav de mig många nycklar och ledtrådar, som jag använt/använder mig av i mitt arbete som socialpedagog och sedermera yrkeslärare. Så det är väl på sin plats att skicka ett varmt tack till Ulla, Sussie och Pia. Må ljuset vara med er !

Alla våra årsringar ...

Jag 3 månader

På det gulnade fotot från 1959: En liten Tina. En som är ungefär tre månader gammal. Jag sitter i min mammas famn. Hon, min mamma Karin, är tjugofem år, och jag är hennes tredje barn.
Vi sitter i salen vid Björke. På väggen bakom oss kan man se ett fotografi av farmor och farfar, Anna och Johan, högtidliga med försiktiga leenden. På bordet med den vackra duken står en liten prydnadsfigur av Josef, Maria och Jesusbarnet. Både fotot, duken, prydnadsfiguren och bilden av farmor och farfar minner mig om min barndom på ett mycket fysiskt sätt.
Den lilla Tina.

Häromkvällen var jag hemma hos en kollega. Det var första gången vi träffades sådär på "tu man hand" över mat och vin.  Daggen föll på trädgårdmöbeln, men natten var ljum och alldeles stilla. Så vi satt kvar. Och vi pratade . Från klockan sju på kvällen till tre på natten. Oavbrutet.
Det ena spåret avlöste det andra, och associationerna var många. Och beröringspunkterna ännu fler.
Vad de bestod i är egentligen oväsentligt just här. Det viktiga var att vi lockade fram bilder av då, och nu, hos varann.
Vi pratade om åldrar. Om alla de åldrar vi bär med oss: 7-åringen, 15-åringen, 27-åringen och 35-åringen. Och fler.
Hur viktigt det är att försöka ha kontakt med alla de där små, flamsiga, osäkra, finniga, självsäkra, oslagbara...flickorna/kvinnorna inom oss !

                                                                       
                                                                        Jag 14 år.


Som lärare på gymnasieskolan är det en fördel, för att inte säga en förutsättning att du har kontakt med dina åldrar inuti. Om du verkligen vill möta de unga människorna. Och förstå. Beakta dina åldrar. Använd dem !

Bodil Jönsson, professor i Lund, har skrivit mycket om tid, och pratat mycket om åldrar.
Jag hörde en föreläsning med henne för ett antal år sen, som satte djupa spår i mig.
Hon började med att berätta en historia från den halländska landsbygden på fyrtiotalet. Bodil var fyra år och väldigt nyfiken (förveten på halländska). En dag gick hon ut i skogen och träffade en medelålders skogsarbetare, som snöade av en stubbe i skogen och visade lilla Bodil trädets årsringar. Den lilla flickan blev övertygad om att även människan har årsringar och levde med denna kunskap hela barndomen.

                                             
                                                              Bodil Jönsson

Idag visar det sig att vi faktiskt som människor fungerar med årsringar. Vi har alla åldrar i oss: Tina 20 år kan mycket väl tala med Tina 40 och komma fram till något bra. Och omvänt. När jag är 40 kan jag hämta kraft och mod ur den där frihetsälskande 20-åringen inuti. Om man har en gammal vän från tonåren och träffar henne/honom idag, då blir man tonåring igen, för det är så man känner varandra. 

Och om jag lutar mig mot min mammas bröst kan jag bli den lilla, lilla ungen. Igen. På gott och ont.

Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(Min favvo-dikt av herr Tranströmer)

                                                                      Jag 55 år.

Döttrar...

...har jag inga. Inga biologiska alltså. Men några "extradöttrar" finns det, och det är i sanning fantastiskt.

Dom har kommit till mig på lite olika vägar.
En kom självklart till mig i Zimbabwe. Räckte ut sin hand och sa "Jag vill vara med dig".
En är en gammal elev, som efter examen bad om att få ha mig som "extramamma". En fick jag en alldeles speciell kontakt med när hon väntade barn och jag erbjöd mig att vara med på hennes förlossning (partnern fanns på andra sidan jordklotet).
En är en kompis till min son, sedemera elev till mig, och nu på väg ut i stora, spännande äventyr.
En är en ung, modig kvinna i Tanzania.
Och en är min (döda) bästa väns äldsta dotter.

Jag har egentligen aldrig drömt om en familj. Aldrig drömt om att ha barn. Hade kanske svårt att se mig själv som mamma, när jag härjade runt som bäst...Jag hade alltid, alltid projekt på gång, och jag ville vara öppen för alla eventualiteter. Inte binda mig. Inte låsa in mig. Nej. Gudbevars.

Jag har nog som sagt mera tänkt och drömt om att leva som en alldeles självständig och obunden kvinna. Och göra saker, som verkar intressanta när de dyker upp.

Så korsade han min väg. Den gänglige, men vältränade mannen, som på sitt uppmuntrande, självklara sätt jobbade med  de funktionshindrade barnen och ungdomarna på specialskolan i Masvingo, där jag skulle arbeta i minst två år.
Hans ögon var de vackraste jag sett, och hans skratt hördes över hela skolgården. Ungarna älskade honom, och man kan väl säga att det gjorde jag också rätt snabbt...

Jag skriver i oktober 1992  ett brev till min gamla gymnasiekompis Helena (som just skrivit till mig och berättat om sin flytt till Danmark, och sitt första barns födelse) : " Här sitter jag i mitt ljusa rum i Masvingo. Utanför kvider cikadorna, och "skrikfågeln" ger ifrån sig sina omisskännliga läten. Min granne Boysen kokar komage ikväll, vilket luktar vedervärdigt till en början, men man vänjer sig.  Värmen omsluter mig. Och kärleken. Barn har jag inga, förutom de femtio som jag dagligen möter på centret där jag arbetar. Men. En älskad har jag som försiktigt stryker mig över ögonlocken och då och då blåser Afrikas visdom i mitt öra. Han bär nymånen i sin hand. Och skrattet i sina ögon. Och tro det eller ej - jag har börjat fundera i helt andra banor än tidigare... Kanske, kanske skulle den här vildkvinnan kunna tänka sig att slå sig ner, om än lite försiktigt..."

Så blev det. Ett traditionellt bröllop i hembyn (två år senare) med tusen begeistrade gäster. Solen hade gått ner för länge sen, och elden hade falnat den också när sista dansstegen togs...
Jag fick en svart getabock  i brudgåva av min svärfar, och förplägnaden var alldeles utsökt. Zadza, kyckling, pumpablad med jordnötssmör...och mycket mer.  Min svärmor MaiVanga tog hand om mig på det där sättet som man vill bli omhändertagen. Som kvinnor alltid har tagit hand om, och tar hand om varandra. Utan några större åthävor, bara självklart. Hon är one of a kind !

                                                        MaiVanga Takavarasha, min f d svärmor


Tre barn fick vi. Den unge (vackraste) guden och jag.

När vårt första barn fötts skrev jag

"I ditt blod
blandas
stäppens ljumma vindar
och havets vilda dans
Jakarandans violetta ljus
och det mörka granskogsgröna
Svart och vitt
Syd och Nord
I Dig
vår kärleks
vackra frukt "

Jag är en pojkmamma. Tre underbara grabbar fick vi tillsammans, och även om han och jag inte levde ihop så väldigt länge ser jag varje dag spåren av hans skratt i pojkarnas ögon...och jag gläds.''

Men tjejer blev det alltså inte.

Vilken tur att dom har hittat mig. Extradöttrarna !

Lilian, Erika, Annah, Cornelia, Maida, Karin ! Love ya !
Till månen och tillbaka !

När empatin sätts ur spel...

Jag är uppfostrad i en miljö där alla människors lika värde alltid har varit en självklarhet. De humanistiska tankegångarna har varit, och är, lika självklara som luften jag andas.
Alla som stött på mig torde kunna vittna om att det inte finns nån tvekan om att så är fallet.

Det har därför varit mycket, mycket chockerande, för att inte säga traumatiskt att upptäcka att
en nära släkting sympatiserar med SD, och också en del andra rasistiska grupperingar.
Jag har känt mig lamslagen och skamsen. Har tänkt: "Det kan inte vara sant", men efter att det dykt upp inlägg efter inlägg med "Jimmievänliga" åsikter på Facebook-sidan har jag förstått att det är sant. Jag har känt mig kränkt och framförallt förbannad.
Och det var väl det sistnämnda som till slut fick mig att konfrontera den här släktingen.

Han var helt oförstående inför mina frågor, och kände sig "ledsen och påhoppad". "Man måste väl få tycka vad man vill" "Vi har väl åsiktsfrihet i det här landet, eller?"

Det gjorde det hela ännu värre.

Den där ungen, som jag faktiskt ställt upp för i många väder känns nu som en fullkomlig främling. Någon som jag inte längre kan tänka mig umgås mig. För hans åsikters skull.

Det är en sån sorg i mig...när någon som jag tyckt så mycket om, värnat om, lyssnat på...väljer en väg jag inte förstår...

Jag har funderat, och funderar över hur det går till när människors åsikter formas. Hur går det till när den där sprickan bildas och empatin sätts ur spel...? Hur kommer det sig att han, den här ungen - som vuxit upp med människor omkring sig, som varit lika självklara humanister som jag - väljer den här vägen ?

Han kanske är lättpåverkad ? Men varför blir man då lättpåverkad ?

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till nånslags personligt missnöje. Nånslags psykologisk kollaps. En känsla av misslyckande, som späs på av miljön man just nu befinner sig i (i det här fallet det allra värsta nazistfästet i vårt land, nämligen Sjöbo...) Och det är oerhört sorgligt!

När jag i somras vände ryggen åt Jimmie Åkesson i Almedalen slogs jag av att så många i publiken (dom som stod vända med ansiktet mot Åkesson) såg osäkra ut. Nästan rädda faktiskt. Jag har heller inte tidigare känt en sån stank av alkohol över denna "spelplats". Det var människor som jag fördomsfullt skulle klassa som obildade. En vit underklass. Uttrycket White trash har jag nästan inte lust att ta i min mun, men jag vet att andra gör det. De svikna. De missförstådda. De som läser rubriker i kvällstidningar och rasistiska sidor på nätet (Flashback, Avpixlat, Realisten...), och ser just det som sanning.
Här finns ingen djupare reflektion, ingen analys utan bara ett behov av syndabockar och slagpåsar.
För att få bukt med den egna ångesten, och ledan.

Och vart för då detta mig ? I min alldeles privata sorg över att en människa i mitt nära nätverk tagit detta steg ? I detta nu vet jag faktiskt inte. Men förra lördagen besökte jag minneslunden på Norrlanda kyrkogård, och hälsade på pappa, som fyllde 91 just den dagen. Pappa hade en särskild relation med den här släktingen, och jag är glad att pappa inte behövde uppleva det här. Men. Hade pappa levat tror jag att han hade tagit den här släktingen alldeles försiktigt i hampan och på sitt varma och samtidigt positivt auktoritära sätt sagt att : "Du, kära du, nu är du ute och cyklar! Ditt arv är att föra det goda vidare, de goda tankarna, de goda handlingarna. Så ta och ruska om lite i hjärnan. Det kommer att falla på plats. När du förstår att kärleken du fått med dig är större än missnöjet du stött på."
Så skulle pappa Helge ha sagt. Och kanske ska jag nu försöka säga detsamma ? Trots att min frustration är större än någonsin...?

Pappa Helge: En av de klokaste, självklaraste och varmaste !

 Vad jag saknar dig !!!

Solnedgångar från min balkong…och några ord

Nästan nudda solen En gång ska jag  flyga se allt ur ett fågelperspektiv få rätsida på det krokiga det som buktar inåt skaver och gör ont Och högt ska jag flyga nästan nudda solen bränna bort  smutsen ren ska jag sväva och långsamt stiga

Det är inte alla som blir glada av att solen skiner...

Jag går ut på balkongen för att ta en cigarrett (jo, jag har återfallit, bara tillfälligt, kallar det för "sommarrökning", på måndag är det stopp igen!). Den tidiga kvällen är mild. Lite, lite blåst i de magra trädkronorna tvärsöver gatan.
Har jag sagt att jag älskar min balkong ? Trots att den är som en liten fågelholk, som hänger fritt på husväggen. Insynsvänlig och rätt utsatt för väder och vind. Jo, jag älskar att ta min första kaffekopp för dagen och slå mig ner på den mjuka och vackra stolsdynan, och njuta av utsikten. Havet. Lövträden och tallarna i Nordergravar. Joggare och flanerare på Brömsebroväg. Sämre kan man definitivt ha det.
Och  i den tidiga kvällen seglade ett magnifikt skepp förbi

med fem master och god vind i seglen. Så vackert. Nästan magiskt !

Så läser vi augusti. Den sista sommarmånaden enligt Bondepraktikan.
På måndag börjar lärarjobbet igen. Och en vecka senare kommer eleverna.
Det ser jag fram emot. Det ser jag definitivt fram emot.
När jag tänker på skolstart känner jag doften av nya böcker. Åh, att bläddra i en alldeles ny bok! Och känna doften av trycksvärta. Underbart ! Och känslan av att i den där boken finns massor, massor av nya ord och kunskaper.

Sommaren då. Hur har den varit ?

Jag har köpt en prickig kjol, som är jättefin ! och jag har läst minst  femton böcker (bl a "Mannen som slutade ljuga" av Dan Josefsson och "Män ur mörkret" av Håkan Östlund, båda kan rekommenderas å det varmaste)
Men framförallt har jag jobbat extra. På ett LSS-boende, och på Psykkliniken.
På LSS-boendet har jag mött så mycket kärlek, och så mycket värme. Från både personal och kunder (jo de som bor där kallas faktiskt så - lite konstigt, men så är det - riktlinjer från Regionen...).
Vi har pratat, skrattat, gråtit, badat, varit på konserter och lagat god mat. Glädje är ordet som får sammanfatta detta extrajobb.

Psykkliniken: Jag har jobbat nätter där. Suttit vak på IVA för självmordspatienter, vandrat runt med patienter med demenssjukdomar och masserat oroliga ryggar och fötter (trots att man inte får det - krävs läkarordination för att ge taktil massage…jag har dock litat på mitt eget omdöme, och masserat när det behövts… och struntat i "riktlinjerna").

Det är inte alla som blir glada av att solen skiner…

Psykvården har verkligen mycket i övrigt att önska… Jag blir mycket, mycket beklämd över den riktning vården tagit: Det är mediciner, och inte så mycket mer. Den psykodynamiska inriktningen har noll eller inget utrymme idag. Däremot pumpar man in psykofarmaka i parti och minut. Det måste snart gå över styr, tänker jag, medan jag sjunger en vaggsång för en patient, som inte kommer till ro - och som kommer till ro - när jag sjungit "Vinden drar" fem gånger. Så enkelt, och självklart kan det faktiskt vara! Inte varje gång, men vi måste använda vår fantasi, och vår kreativitet ! Människor, jag, vill ha närhet och bekräftelse. Få känna att vi finns. Och att vi betyder nåt.  Så jävla enkelt är det faktiskt  !

Som en sömngångare...

Som en sömngångare
vacklar du runt
i mina sköra minnesrum
Stöter mot
hörn
Snubblar till
över trösklar
är nära att falla.

Ditt ansikte dolt bakom
slöjor av svårmod.

Du vackra.

Jag andas djupt.

Ser.

Fingrar som leker obehindrat
över gitarrens hals
Du lutar huvudet mot soffans mjuka kuddar
och njuter
av tonerna
du frambringar
De perfekta.
(Jag har aldrig förr eller senare mött någon som haft tonerna SÅ i sin hand…)

Åh.
Precis de där tonerna.
De perfekta.
Som du frambringade.

Ur min kropp.

Texten hoppar… sorry!

Vet inte riktigt vad som hänt, men texten i förra inlägget hoppade och flyttade på sig lite hur som helst… Vet inte vad som blev fel, men hoppas att du ändå kan ha en viss behållning av det skrivna !

Att leva här

Tänker ofta, när jag cyklar över den korta träbron och in genom Dalmansporten, hur otroligt lyckligt lottad jag är. Denna vackra stad, med de smala gränderna och de låga husen. Stockrosor i alla palettens nyanser, klängrosor, lavendel. Och här BOR jag. Här lever jag mitt liv.
Skulle det kunna vara bättre ?

Jag är en rätt ostyrig själ. Men väldigt lugn och samlad när det behövs. Två mycket starka krafter/sidor bor i mig. Jag längtar äventyret.  Jag längtar lugnet. Och jag ägnar hela min vakna tid att balansera dessa två…

Bryt upp, bryt upp ! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr !

Jag var elva år när jag första gången läste Karin Boye's dikter. Jag vann en uppsatstävling och fick en antologi i pris - "Svenska diktare". Där fanns Karin Boye med i lysande kontrast till en del mossiga gubbar, som jag inte alls förstod, eller kände ett dyft för/med. Bland andra fanns hennes dikt  "Rörelse" med, som citatet ovan är hämtat ifrån. Den tyckte jag mycket om, redan då.  Appellerade förmodligen perfekt till det som redan då var Tina.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Hur blir man en människa ? Hur blir jag JAG ? Jo jag vet hur det blir barn, och jag vet att allt vi            upplever sen vi fötts påverkar oss. Det är ju självklart. Det är dock väldigt spännande att fundera över   de vägval vi gör. Jag gjort. Hur kommer det sig att jag, utan att blinka, kastade mig på ett tåg till Örebroen snötung februarikväll för att lyssna på ett avantgardeband  från England, och framförallt träffa den    långe basisten…som jag helt kort mött i Stockholm veckan innan och bara kände att jag MÅSTE träffa 

igen…?!  Trots att jag hade rätt betydelsefulla åtaganden dagen efter…

Eller när jag utan att blinka tackade ja till ett svårt uppdrag för Migrationsverket och drog runt på olika

flyktingförläggningar och utbildade svårflörtad personal…med hjärtat i halsgropen hela tiden…

Kärlek och galenskap har nog visat mig riktningen på många sätt. Jag har levt väldigt mycket här och 

nu och följt impulserna. Livsfarligt ibland. Väldigt bra oftare ändå.

Livet är. Här.

Livet är fyllt av risker, så varför inte ta dem säger Lindsey Lohan.

Vi vet aldrig när äventyret kommer till våra liv, men den dagen det är där, måste vi utnyttja den ! säger

Tormod Haugen

Jo. Jag blir nog aldrig för gammal för att ta ett tåg till Örebro ! säger jag.

Jag trodde att kärleken kunde försätta berg...

 Medan jag lagar köttfärsbiffar och råstekt färskpotatis lyssnar jag på en utmärkt P1-dokumentär: "Kvinnornas fångar" heter den:


"Riv fängelserna, släpp fångarna loss! Det är tidigt 70-tal och Karin, Ingrid och Ulla är tre av tusentals unga, radikala som slåss för en mänskligare fångvård. Genom studiecirklar, besöksgrupper och intensiv brevväxling ska fångarna hjälpas till ett bättre liv. Men väl innanför murarna möter de tre kvinnorna inte bara en ny och brutal värld – de möter också kärleken."

1977 var jag 18 år. Jag gick på gymnasiet. Hade precis tillbringat ett sabbatsår i Stockholm - som barnflicka i konservativa Saltsjöbaden, och som konststuderande i Isac Grunewaldsvillan.  Tillbaka på ön var jag tuffare än nånsin! Jag blev medlem i Jösses flickor , en feministisk grupp, som framförallt genom kulturella uttryck ville visa på ojämlikheterna mellan kvinnor och män i vårt samhälle.
Vi gjorde bl a en bejublad fest/teaterföreställning på Borgen.

Det här sammanföll med den mycket hetsiga debatten om kriminalvården i Sverige.
Luciadagen 1977 gjorde ett gäng av oss kvinnor från Jösses ett besök på anstalten i Visby och sjöng sånger från albumet "Sånger för kvinnor" och "Jösses flickor" för något konfunderade "fångar".
Där i studiesalen på "Sjumastarn" satt en kille, som skulle komma att bli "mitt öde". Han hade lockigt hår och ring i ena örat. Och han tittade på mig med en fräck, provocerande blick.
Kanske var jag ett "lätt byte"? Jag var ung, revoltsugen och jo - ganska naiv.
Det kvinnorna i dokumentären pratar om - längtan efter att hjälpa, stötta…och förändra…fanns hos mig också. Jag trodde nog faktiskt att kärleken skulle kunna försätta berg. Att kärleken skulle kunna förändra det kriminella mönster den här killen varit snärjd i så länge. Bakom sig hade han det "vanliga" - familjehemsplaceringar, ungdomsvårdsskolor, droger…
Vi började brevväxla. Han skrev fantastiska brev, med en vacker handstil. Vi skrev om stort och smått, och jag tyckte nog att det var både spännande och häftigt. Det kändes verkligen som att han ville lämna det gamla livet och satsa på ett "hederligare". Han var så klok och djupsinnig på många sätt.
Vi blev ett par sen. Och det val jag gjorde då har jag naturligtvis funderat väldigt mycket över. Han passade aldrig riktigt in i mitt liv trots att vår relation accepterades av de flesta, och i vissa fall hejades på av mina radikala KRUM-kompisar. Nej, det blev inget bra av det där. Jag lärde mig rätt mycket förstås, på ett ganska brutalt sätt. Att världarna ÄR olika, att det finns DIAMETRALA skillnader i de förutsättningar vi utrustas med , och att kärleken tyvärr denna gång inte lyckades försätta berg...

Lyssna på dokumentären !
Du hittar den här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/379937?programid=909

Here we go again !

Jag har haft skrivkramp rätt länge. Och sen drabbades jag av nånslags bedrövlig prestationsångest. Fan.
Men sen. Kom en vacker, varm människa och sa att "nu får du för fasen gå hem och skriva nåt nytt, jag har läst alltihop, jag vill läsa mer !" Wow !

Så. Here we go Marlene ! (Tack!)

Den stora ungen kom hem en månad och förgyllde vårt hem och vår tillvaro. Med Medelhavet fortfarande brusande i öronen skrattade han sig in här och lyste upp de redan ljusa rummen ännu mer.
Sen drog han vidare. Mot nya äventyr. Mot nya horisontlinjer.
Mammahjärtat sörjer lite, men gläds ännu mer. Underbart att ungen vill ut och se sig om i världen. Underbart att ungen har drömmar ! Och att han vågar !

Jag jobbar extra på ett LSS-boende denna sommar. Dels tycker jag att det är viktigt att jag som yrkeslärare håller mig up to date med verksamheterna jag undervisar om, dels behöver jag lite extrapengar. Sju personer bor i denna enhet. Sju människor med olika funktionsnedsättningar. Eller om man skulle vända på det: Sju personer med olika specialegenskaper. Vad kan jag säga mer än att jag fullkomligt njuter av att få vara tillsammans med dessa "specialkunniga". De ger mig okonstlad glädje, värme i mängder och klokskap varenda dag ! Och så finns där också några helt fantastiska medarbetare som gör mig varm i hjärtat och väldigt trygg i förvissningen att det finns människor som verkligen har fattat hur viktigt och roligt det är att arbeta i denna verksamhet: Thomas, Lotta och MARLENE. Ni är guld, guld, guld !

Gott. Nu är skrivkrampen över. Nu är det bara att fortsätta. Följ med om du vill !

Morgontankar med smak av natt

Det är tidig morgon. Jag har jobbat extra på Psykkliniken två nätter i rad nu, och ska snart gå till sängs för en välbehövlig vila. Så tyst det är. Det känns som om jag är den enda som är vaken. Hela stan, alla sover ännu.  Varenda kotte. Verkar det som. Känns det som. Jag sitter här alldeles, alldeles själv med min tekopp. Och nattens reflektioner. Det är nästan magiskt stilla.
Vilken gåva en så här tidig morgon är !  Alla förnimmelser krispiga och fräscha, trots att hjärnan vid det här laget börjar gå in i en tredje dimension…
Snön som bäddar in. Kamouflerar, dämpar. Hjälper mig att landa. I mig själv igen.

Som alltid efter några arbetspass på Psyket känner jag mig lätt speedad. Hjärnan är fullproppad av intryck.  Jag tänker på alla möten jag varit med om dessa nätter. Människorna. Samtalen, som böljat mellan himmel och helvete. Ansikten som har öppnats, och stängts. Och öppnats igen. Gråten. Förtvivlan. Skrattet. Närheten. Förtroligheten.
Och han vars hand jag masserade tills han somnade…utan behovsmedicin...

Psykisk ohälsa… Det finns så många tabun, så mycken rädsla och okunskap kring detta. Sankt Olof… Skräckens boning för många. Arvet vi bär med oss från våra föräldrars/förfäders uppfattning om detta ställe…
På sin tid stängselomgärdat och farligt. Därinnanför fanns dårarna, de som inte kunde vistas bland "vanligt folk". De som måste låsas in för att skydda alla andra från galenskapen och gränsöverskridandet.

Minns ett möte med en nanga (traditionell läkare) i en liten by i Zimbabwe. Hon tog hand om några kvinnor, som i västvärlden skulle ha diagnostiserats som psykotiska. I hennes tankesfärer var dessa kvinnor budbärare från en annan värld och skulle därför behandlas med största varsamhet och respekt.
Hon menade att de här kvinnorna hade något ytterst viktigt att förmedla, och att hon därför måste ge dem lång tid att formulera sina budskap. I lugn och ro.
Hon lät dessa kvinnor bo i sin hydda, hon tog hand om dem med den största kärleksfullhet, och framförallt fanns hon hela tiden nära.
Där fanns ingen psykofarmaka eller andra artificiella behandlingsmetoder. Enbart närhet, samtal och värme.

Psykvården idag är mycket biologisk. Medicinlistorna är långa, och ECT-rekommendationerna många.
Vi fjärmar oss mer och mer från det essentiella. Mellan oss och dom bygger vi glänsande murar av Zyprexa, Haldol och Nozinan…

Kanske borde vi vidga våra ramar litegrann ? Kanske borde vi försöka se att det mellanmänskliga, det nära samtalet, och den odelade respekten för den andre är början på en läkningsprocess…?